LITMIR.BIZ

Скачать книгу

morgon kom Elin med mat, öppnade fönsterluckan och städade rummet. Fru Gunhild talade med henne. Hon frågade aldrig efter barnen, men hon frågade efter skörden, efter korna, efter lin och ull, väv och garn. Ibland klagade Elin över herr Abraham. Nu var han värre än någonsin, det var knappt att tjänarna kunde härda ut. Fru Gunhild rynkade pannan och skakade på huvudet.

      – Jag skulle kanske ha stannat lite längre, sade hon. Det var ju inte så brått.

      Elin för sin del trodde, att fru Gunhild ganska väl skulle kunna sköta hushållet. Sjukare var hon icke. Bara att hon sluppe se sina barn, tydligen var hon rädd för barnen. Det behövdes bara att Brita eller Judith stod bakom dörren, för att hon skulle krypa längst in i fönstersmygen och vända ansiktet mot väggen.

      Eljest var hon så förnuftig, att hon kunde läsa i bok. De små kopparsticken använde hon som spelkort och lade patience efter obegripliga regler. De sju Dygderna bytte ofta valör, men ständigt stack Visheten över de andra, varande den förnämsta bland dygder.

      Så pass klok var fru Gunhild.

      Och när general Bourmaister – kusin Albrecht – kom på besök, kände hon genast igen honom och räckte fram hand. Kusin Albrecht var hetsig till humöret och stark i rösten. Han bannade herr Abraham för hans snålhets skull och befallde honom att bära kistan med smyckena upp i tornkammaren. Han knuffade kusin Gunhild i sidan och frågade:

      – Det är väl ändå trevligare för ett litet fruntimmer att ha sina smycken hos sig?

      – Ja, du! sade fru Gunhild och skrattade. Från den stunden använde hon mycken tid till att pryda sig. Det beredde henne en stor fröjd. Men hon hade delvis glömt, hur man använder smycken. Därför kunde det hända, att hon satte en brosch i håret, knöt en halskedja kring midjan, fäste en kam i bröstlappen eller behängde klänningsfållen med örhängen. För andra människor kunde det ju se besynnerligt ut. Men hon kände hans smak, och det var för honom ensam, hon smyckade sig.

      Och barnen fingo icke se henne.

      –

      Var hon en dag riktigt dristig och oförsagd, ställde hon sig i fönstret för att se på Judith. Kastade Judith en blick uppåt tornfönstret, drog hon sig hastigt tillbaka. Men det hände så sällan. Judith hade fått en lekkamrat. Hon var väl femton år nu, eller sexton.

      När generalen besökte Hviskingeholm hade han fört med sig sin yngste son, sin Benjamin, Henrik Bourmaister, nyligen bortkörd från kadettskolan för sju gånger sjuttio synders skull. Herr Abraham var icke glad åt besöket, som skulle räcka från påsk till jul. Men generalen domderade och svor och tog slutligen till plånboken för att betala i förskott. Det bevekte. Och sålunda blev Henrik Bourmaister Judith Liljas lekkamrat. Men för fru Gunhild skulle detta få en oväntad betydelse.

      Knappt hade Henrik Bourmaister varit två månader på Hviskingeholm, förrän han övertalat kusin Judith att följa honom till främmande länder. Eller också var det Judith som övertalat kusin Henrik – det är ovisst vilketdera. Det gällde att passa en dag, då herr Abraham farit till staden för att sälja smör och hudar. Vanligen gav han sig i väg vid tretiden på morgonen och återvände till aftonvarden. Under tiden skulle Henrik och Judith taga de snabbaste hästarna och före kvällen skulle de vara långt utom räckhåll.

      Brita blev genast invigd i planen och höll den för god. Själv var hon blind och kunde gärna sitta i gröna kammaren på Hviskingeholm. Men med Judith var det en annan sak. Var icke Judith lik mor? Hade hon icke fått mors livliga sinne? Dröjde hon länge i hemmet, skulle väl far göra henne förryckt med sitt eviga gnäll. Och när far slutade, skulle Lill-Abraham taga vid. Till slut skulle väl Judith spärras inne i kammaren liksom mor, och Brita skulle ständigt höra samma ljud av steg, gagnlösa steg. Så var det bättre, att hon red med kusin Henrik till främmande land.

      Om mor visste, så tänkte hon säkert som Brita. Och hölle det icke heller för orätt att taga strumpkassan och giva åt Judith.

      Midsommarafton som var en fredag, skulle det ske.

      Brita kunde nästan tro, att mor i alla fall anade något. Ju närmare den dagen kom, desto snabbare och oroligare ljödo hennes steg. Icke ens om dagen höll hon sig stilla. Kanske att Elin, den lösmynta snärtan, sladdrat bredvid mun. Elin hade också fått del av hemligheten. Det var hon, som ändrade kusin Henriks helgdagsdräkt, så att den skulle passa Judith. Judith skulle resa som en förnäm ung herre, och Henrik skulle vara hans ridknekt.

      – Så låter du bli att pussa mig, sade Judith. Aldrig såg man väl en ridknekt pussa sin herre.

      Kvällen före midsommarafton gick Brita in i fars kammare och tog hundra riksdaler ur skåpet. Det hade hon väl förtjänt på alla sina strumpor. Och dessutom skulle hon ju ständigt sticka strumpor, som far finge sälja —

      Klockan fyra på morgonen åkte herr Abraham bort från gården. Genast steg Judith upp och klädde sig. Byxorna voro snäva, livrocken lång och vid med sammetsuppslag, västen guldstickad.

      Brita klippte hennes hår.

      När hon tog farväl, stack hon mors nycklar in under Britas huvudkudde. Den blinda hörde dem skramla, hon viskade:

      – Kanske att Judith skulle ta farväl av mor först —

      Judith hörde henne icke eller tänkte icke på, vad hon sade. Hon sprang genom gången och nedför vindeltrappan. Hon hörde, hur hästarna skrapade i gräset under lindarna.

      I detsamma kom hon att tänka på, att Brita hade sagt henne något om mor. Det oroade henne. Hon tänkte: jag springer upp och frågar Brita. Det tar ett ögonblick.

      När hon kom i gången, hörde hon Brita snyfta.

      – Varför gråter Brita? skrek hon. Och genast tog ekot hennes ord och kastade från vägg till vägg.

      Brita satte sig upp i sängen.

      – Skall jag inte gråta, när syster vill fara sin väg utan att taga farväl av mor.

      Judith blygdes över sin glömska.

      Hon undrade, om hon borde gå rakt fram till mor, kyssa henne på kinderna och genast vända om? Eller om hon skulle säga något? Mor skulle ingenting förstå, och det tog alltid sin tid. Kanske mor sov, då borde hon icke väcka henne. Eller kanske att hon talade med sin vän, eller lekte med smyckena, då borde hon icke störa henne.

      När hon lyfte av järnet, hörde hon, att mor började springa omkring i kammaren. Hon vred om stora nyckeln och gläntade försiktigt på dörren. Det var skumt i kammaren, hon såg ingenting. Men plötsligt stack mors hand ut genom dörrgläntan. Judith blev mycket förskräckt och ofrivilligt stötte hon till dörren. Mor skrek till. Judith slog upp dörren på vid gavel och tog mor i famn.

      – Kära hjärtanes, lilla mor, klagade hon, att jag skulle göra dig illa just nu!

      Fru Gunhild sköt henne varligt ifrån sig.

      – Så så, sade hon. Jag kommer ju, jag kommer ju. Jag är strax färdig.

      Hon sprang bort till fönstersmygen, till skrinet. Hon krafsade ihop smyckena och hängde dem på sig, var hon bäst kunde. Judith gick fram emot henne för att ännu en gång taga henne i famn.

      Då hände det, att fru Gunhild för första gången på många år icke vände bort sitt huvud utan såg dottern rakt i ögonen.

      – Ja, ja, sade hon, nu skall du icke behöva vänta längre. Nu är jag färdig.

      Hon gick mot dörren. Judith ställde sig framför henne.

      – Känner icke mor igen mig? Det är väl för klädernas skull?

      Fru Gunhild log emot henne.

      – Jo, käre, jag känner dig nog. Kom nu, kom nu. Herr Abraham reste till staden. Känner du Lilja, käre vän? Kom nu och gå vid min sida. Du har vackra ögon, kära min vän. Jag har ju väntat på dig, kan tänka. Kom nu.

      Judith förstod, att mor icke kände igen henne. Hindrade hon henne med

Скачать книгу