LITMIR.BIZ

Скачать книгу

kunde tro, att alla dessa stridigheter skulle föra till trätor och osämja mellan makarna. Så var det likväl icke. När de någon gång talades vid, var det alltid med vänliga ord, och till och med att herr Abraham då och då svarvade till och krystade fram någon besynnerlig artighet. Fru Gunhild förmådde honom även till att icke spara på såpan, åtminstone när det gällde händer och ansikte.

      Endast när talet föll på Judith kunde herr Abraham bli skarp i rösten. Han förstod icke varför just det barnet skulle ha större frihet än de andra? Sprang hon inte ideligen av och an i gången, smattrade med fötterna, dansade och sjöng så att det ekade från gavel till gavel. Snart finge väl både far och mor gå barfota för Judiths skull. Aldrig göra någon nytta, äta, dricka, förstöra kläder men aldrig göra nytta. Att far stack sitt kala huvud upp ur spiraltrappans mörker, det störde henne alls icke. Men när mor kom på gången, ställde hon sig med ryggen mot väggen och kvävde flämtningarna. Mor gick med tysta steg, det styva förklädet rasslade och nyckelknippan klirrade. Ibland talade hon halvhögt för sig själv eller gnolade sakta. När hon kom till Judiths plats, stannade hon. Hon lade handen på Judiths hjässa, böjde hennes huvud bakåt och såg henne in i ögonen. Mors hand var så het, att värmen kändes genom håret.

      – Ja, ja visst, sade hon och gick vidare.

      Fru Gunhild spionerade på sig själv dygnet om och året om. Skulle hon nu också spionera på lilla Judith? Det gitte hon icke.

      I stället höll mor domedag var helgdagskväll, biktade barnen. Allt vad Judith gjort eller tänkt under veckans lopp måste fram. Det föll henne icke in att förtiga med flit. Men ibland kunde det vara svårt att veta, vad som vore straffbart eller ej. Så till exempel den gången då hon gjorde narr av Brita. Brita hade lagt ifrån sig stickningen och höll händerna med innersidorna uppåt utsträckta i solen. Och rätt vad det var förde hon händerna hastigt framåt och grep i luften, som man gör när man vill fånga en fjäril. Då hade Judith sagt:

      – Kors vad Brita är dum. Tror Brita att man kan fånga solstrålen? Det är ingenting att ta i —

      Brita rodnade av skam, därför att hon visste så mycket mindre om denna världen. Och för att icke helt och hållet giva tappt inför lilla syster, sade hon:

      – Kanske om man övade sig —

      Och det fann Judith så löjligt, att hon måste berätta det för flickorna i köket och för envar som ville höra på. Men när domedagen kom visade det sig vara ett brott så stort, att handplagg icke räckte till. Utan måtte hon draga upp den lilla kjolen.

      Lill-Abraham och Marianne kunde också få stut och handplagg. Fast icke så ofta som Judith. En gång hade Brita fått skarpa bannor, men när hon självmant räckte fram händerna, skrek mor till och sprang ut på gången och grät. Och genast tog ekot mors gråt och rullade den från vägg till vägg.

      Det var domedagen. Under själva helgen läste mor i böckerna, där de fromma kvinnorna lågo som märken. Mor satt i karmstolen på stora salen och mitt emot henne satt far, tyst med slutna ögon. Bakom fars stol stod rättaren och alla drängar, bakom mors stol stodo hustrur och pigor. Mitt på golvet stodo barnen, uppställda så att de icke vände ryggen åt varken far eller mor. De höllo varann i händerna.

      När mor slutat att läsa, nämnde hon den, vars tur det var att läsa Herrens bön. Därpå föll hon på knä. Far spratt till, reste sig hastigt och föll suckande på knä. Och hela församlingen sjönk i knä, så när som på det barn, vars tur det var att läsa.

      När Brita skulle bedja, hände det någon gång, att hon fick skälva i benen och icke kunde hålla sig upprätt. Då blev det ett suckande i salen, och mor måtte stödja Brita under armarna. Eljest var det ingen som läste så skönt och så väl som den blinda. Men Judith var den, som läste högljuddast, dröjde vid orden, sjöng på stavelserna och gärna hörde sin röst. —

      När Judith var nio år, blev mor sjuk och stannade i sängen en hel vinter. Om det nu var varjedagsfrossa eller någon annan elakartad feber. Fru Gunhild trodde själv att det var döden. Och det gjorde, att hon alls icke fruktade att ligga där ensam, utan verksamhet i tystnaden. Det föll henne in, att nu skulle hon få se den där människan i styft förkläde och med klirrande nyckelknippa, nu skulle hon få se henne ligga under ett vitt lakan med knäna sammanpressade, med händerna knäppta över bröstet, med ögonen slutna. Det var en människa, som gjort henne mycken oro, och som hon i sin tur spionerat på, jäktat och förföljt. Nu skulle hon få se henne ligga där som någonting likgiltigt och ofarligt.

      För fru Gunhild var detta den bästa eller åtminstone den lugnaste vinter, hon haft på Hviskingeholm.

      Men för herr Abraham blev det en svår tid. Allt gick vind för våg, tjänarna bestulo honom, kreaturen dogo. Tillpåköpet låg mor i sängen och funderade ut, hur hon fortast skulle kunna förskingra hans fattiga ägodelar. Hon förskrev från staden ett svart kläde till fyra riksdaler alnen. Byskräddaren fick skära till kläder åt far och Lill-Abraham, och Marianne sömmade åt sig själv, Brita och Judith. När dräkterna voro färdiga ville mor se, om de passade; barnen satte på sig stassen och visade sig för mor. Men far ville inte. Han hade icke råd att slita på ett kläde till fyra riksdaler alnen.

      Då tröstade mor och sade:

      – Jag lovar dig, Lilja, att du inte ska behöva slita på klädet, förrän jag är borta. Men du kan veta, att jag vill se er anständigt klädda, ifall det skulle bliva sorg i huset. Sådant tänker du inte på.

      Far blev röd och stor i ansiktet. Aldrig kunde det vara Guds vilja, att kära Gunhild skulle dö före honom? Så bleve han ensam och eländig och kunde gärna gå som tiggare från gården.

      – Men nu lovar jag Gunhild, sade han, att jag ska bära dräkten varje helgdag, försåvitt inte vädret är sådant, att den kan taga skada.

      Därvid blev det. Var helgdag buro far och barnen sina nya dräkter. Och det såg präktigt ut, när de samlades till bön på stora salen. Men mor dog icke det året. Bebådelsedagen kunde hon själv sitta i karmstolen och hålla bön, fast hon måtte gå på kryckor både dit och dän. Far gav sig i kast med att tala och bad husfolket, att de skulle tacka Gud för fru Gunhilds återvunna hälsa. Härtill svarade fru Gunhild:

      – Vi tackar Gud var dag för hans outtömliga godhet. Men inte behövs det något särskilt för detta.

      Det var fru Gunhilds allvar och ingenting löjligt. Men en av pigorna, ny på gården, var så full av skälmskhet och löje att hon måste skratta i tid och otid. Och så fnissade hon till. Därför blev hon bestraffad med handplagg och förlust av aftonvard.

      Hon hette Elin och var dotter till fiskaren. Fattigt var det i hemmet, och på gården gick hon för maten och kanske något slitet klädstycke. Men därför att hon var sexton år och så tämligen vacker, trodde hon, att hon kunde skratta åt allting. Gång på gång hörde fru Gunhild, hur den nya jäntan slamrade och larmade i köket. Hon hörde också herr Abraham gnälla och banna, men ingenting hjälpte. Flickan höll i med att skratta och illfänas, och snart nog fick hon en bundsförvant i Judith.

      Till sistone blev det så galet, att fru Gunhild måste ta till sig kryckorna och linka fram den långa gången ända till spiraltrappan. Hon ropade på Elin och flickan kom. Fru Gunhild bannade, och flickan hörde på med nedslagna ögon. Men fru Gunhild såg ganska väl, att hon hade all möda att hålla tillbaka skrattet. Då rann sinnet på henne, och hon lyfte kryckan. Men flickan blev alls icke rädd utan sade:

      – Ska hennes nåd stuta mig, så går jag väl efter riset. Eljest kanske hennes nåd faller ikull.

      – Gå du ned till ditt, sade fru Gunhild, och låt bli att slamra.

      Fru Gunhild återvände till sin kammare. Ofrivilligt förde hon kryckorna mera sakta och varligt, rädd för det ihåliga, dova bullret, som mångdubblades av ekot.

      Längre fram ville herr Abraham köra flickan ur tjänsten. Sedan fru Gunhild tillfrisknat behövdes ej så mycket tjänstefolk. Och dessutom var en

Скачать книгу