LITMIR.BIZ

Скачать книгу

Gunhild ler. Hon bläddrar med kopparsticken, sätter dem samman två och två. Ur en vacker driven silverkanna häller Måttligheten sin kristallvita dryck. Strålen är tunn och glänsande som en silvertråd. Justitia blickar manligt lugnt, men man kan se, att hon är en kvinna, ty när hon tar till svärdet, griper icke lillfingern som de andra fingrarna utan står lätt krökt, utåtböjd. Fortitudo är en jungfru i pansar. Mjuk och rund och mild lyfter Hoppet sina blickar. Tron vaktar sin lampa.

      Detta är således de sju ädla och starka kvinnor, som bättre än någonting annat förmå bevara och skydda människans liv. Skydda mot de fientliga makter, som sträva efter att göra människans liv splittrat, trasigt, löst till sin hopsättning, utan sammanhang, otydligt, meningslöst. Fru Gunhild tänker, att hon skulle vilja bjuda de sju Damerna till fadderskap.

      Herr Abraham stönar.

      – Hur går det med slåttern? frågar fru Gunhild.

      Herr Abraham jämrar. Regnet har kommit över dem. Det finns ingen möjlighet att göra vålmar med hattar, eller att få upp hässjorna. Höet är redan förstört, han ser hela skörden förstörd, han måste sälja sina kreatur —

      – Huset går vind för våg. Och här sitter du och tänker på nya utgifter, ständigt nya utgifter.

      Fru Gunhild betraktar Visheten. Hon njuter av den lugna, klara, genomskådande blicken. Hon ser i Vishetens spegel och tycker sig skönja ett litet flickhuvud.

      Då säger fru Gunhild:

      – Nu tror jag, att allt skall bliva gott. Min Judith skall vara allt det, jag längtat efter —

      – Vad har kära Gunhild längtat efter? frågar herr Abraham.

      Men hon kan icke svara. Hon kan icke säga honom, att hon letts vid hans fulhet och småaktighet. Hon kan icke säga, att hon längtat sig mjältsjuk efter någonting annat, någonting friskt och glatt, obekymrat, stolt och vackert. Hon kan icke förklara, hur hon överflyttat denna längtan på barnen. Hon kan icke säga, att hon hyst agg till honom, därför att hennes barn voro honom lika i fulhet och småaktighet.

      I stället lägger hon ut kopparsticken på bordet, pekar och säger:

      – Käre Lilja, vi skola önska henne de sju dygderna och ett lätt, förnöjsamt sinne. Är icke det en stor faddergåva. Och till billigt pris —

      Hon skrattar åt hans förnöjda min. Herr Abraham skall säga någonting vackert, han lägger huvudet på sned och gnäller:

      – Och jag – jag önskar henne mors vackra ögon —

      I detsamma fräser blixten och fladdrar som en blåvit vinge förbi fönstret. Abraham Lilja kastar hastigt igen fönstret och ser med uppspärrade ögon, hur åskregnet smattrar i hö och säd.

      Fru Gunhild, som ännu småler åt mannens artighet, blir rädd och döljer ögonen bakom handen.

      De små, grönskiftande glasrutorna skallra under knallen.

      –

      Sedan fru Gunhild förlösts med ett flickebarn, vidhöll hon sin önskan, att barnet måtte döpas till Judith. Och ehuru namnet tillförene icke burits inom släkten, blev det så, som fru Gunhild önskade.

      Barnmorskan fick i uppdrag att pröva barnets syn. Hon förde ljuset fram och åter. De stora, mörkskiftande ögonen följde oavvänt lågan. Även i övrigt var det ett välskapat barn, behagligt att se.

      II

      Herr Abraham hade all glädje av sina barn. Sonen, Lill-Abraham, arbetade oförtrutet i slöjdbod och smedja. Han blev tidigt krökt och såg ut som en liten gubbe. Han visste icke föra sig bland främmande och till och med inför kära mor var han så blyg, att han måtte stirra i marken och dölja de breda, smutsiga händerna under förskinnet. Men han gjorde snart skäl både för föda och kläder och var ofantligt mån om, att intet skulle förkommas. Därför att han stod så mycket ensam i slöjdboden blev han ovan vid att tala och stammade svårt. Syster Marianne var egentligen den enda, med vilken han kunde samspråka. Och det skedde nästan endast om hösten, när vinterkläderna skulle sys eller lagas.

      Syster Marianne satt vid rocken eller i vävstolen. Syster Marianne hade icke något utseende, och det var därför likså gott att hon höll sig borta från dansen. Spinnrocken trampades bäst av utvilade fötter, och de långa, smala benen i grå, grova ullstrumpor rörde sig flinkt under krinolinens höga välvning. Marianne bar alltid krinolin, dels emedan det var en anständig kjortel, dels emedan hon icke hade någon annan.

      Lill-Abraham och Marianne, det var fars riktiga barn. Av Brita kunde han ju icke begära så mycket. Hon satt dag ut och dag in i gröna kammaren och stickade strumpor. Det blev flera strumpor än huset behövde och garnet var dyrt. Till slut fann herr Abraham på att sälja strumporna i staden. Förtjänsten blev icke stor, men det var alltid så mycket, att hon icke satt där alldeles utan gagn.

      Herr Abraham hade således endast den yngsta, Judith, att voja sig över. Och det är också alldeles sant, att Judith ända in i sitt sjunde levnadsår icke gjorde den allra ringaste nytta. Fru Gunhild lovade gång på gång, att det snart skulle bli annat av. Men inte såg herr Abraham någon förbättring. Antingen skalade hon ikring på gångar och vägar och slet sulorna mot det grova gräset, eller dansade hon och sjöng i långa gången, eller satt hon stilla framför Brita. Judith artade sig illa.

      – Kära mor skämmer bort henne. Fåfäng gå lärer mycket ont.

      Det visste fru Gunhild. Hon tänkte: låt nu sommarn gå, i vinter skall jag sätta henne till arbete. Eller också tänkte hon: låt henne bara få dansa julen ut, eller låt henne få påska i fred – i sommar, när dagen blir lång, skall hon få begynna så varligt.

      Själv gick fru Gunhild i arbetet utan rast. Liten hjälp hade hon i hushållet. Huset var stort. Många munnar skulle mättas, och herr Abraham var icke rundhänt, när det gällde kött, smör eller mjöl, ännu mindre när det gällde pengar. Det var också så lett att pressa honom, han jämrade sig så illa som en sjuk. Vred blev han sällan, men hästansiktet blev längre och slappare och fulare än vanligt. Fru Gunhild vågade icke se på honom.

      Så småningom gick det därhän, att fru Gunhild aldrig vågade se på någon av sina närmaste, varken på sin herre och husbonde, eller på den lille klumpige och dolske Abraham, eller på Mariannes magra, gammaltorra ansikte och uttryckslösa ögon, eller på Britas famlande händer. Hon vande sig vid att hålla huvud och blick rakt framåtriktade.

      Hon tog sig också en annan besynnerlig vana. Från morgon till kväll höll hon sin nyckelknippa i vänster hand, och var hon gick fram eller om hon satt stilla på sin stol, ringde hon oavbrutet med nycklarna. Brita kunde höra rasslet ända från köket i andra ändan av huset. Hon förstod ganska väl, varför mor ringde med nycklarna. Mor ville icke höra, hur far tassade omkring i sockorna, smög i trappor och gångar, lurade och listade. Brita kunde gärna ha velat binda en bjällra kring halsen på far. Som råttorna i sagan gjorde med katten.

      Kanske fanns det också en annan orsak, som Brita icke kände. Det var så ohjälpligt tyst på Hviskingeholm. Och fru Gunhild var rädd för tystnaden.

      Hon var rädd, att någon kunde komma tätt bakom henne och börja tala, viskande i örat.

      Likväl tycktes faran avlägsnare för varje år, som gick och ju mer arbetet tätnade kring fru Gunhild. Törhända har Hviskingeholm aldrig haft en raskare husmor. Och det var icke blott innesysslorna hon måste övervaka från det största till det minsta. Snart blev herr Abrahams girighet så övermåttan stor, att det icke var redsel med honom. När det icke längre fanns något att draga in på husfolkets underhåll, började han svältföda kreaturen. Fodermarsken gick från alltsammans. Han gitte inte höra, hur djuren råmade av hunger, och trotsa herr Abrahams förbud vågade han icke. Då måtte fru Gunhild själv stiga upp på skullen och häva ned fodret i rännan.

      Eller också hände det, att herr Abraham i sin förtvivlan stal hennes nycklar och höll visthus och skåp stängda

Скачать книгу