ТОП просматриваемых книг сайта:
Leonna. Falkman Charlotta
Читать онлайн.Название Leonna
Год выпуска 0
isbn
Автор произведения Falkman Charlotta
Жанр Зарубежная классика
Издательство Public Domain
Fru Snabbeck hade som enka flyttat till Lovisa; genom sin skicklighet med synålen och strumpstickan, blef hon snart bekant och var mycket omkring i de bättre husen.
Sträng i sina egna seder, ännu mer i omdömet om andras, var hon intolerant mot det som verlden anser för små synder; det vill säga: öfverflöd och öfverlastande, lättsinne och behagsjuka, m. m. Det oförlåtliga i dessa fel, bevisade hon genom många exempel ur verkligheten.
I yngre åren husmamsell hos herrskaper, såväl i städerna som på landet, egde hon ett outtömligt förråd af anekdoter och lätthet för att berätta dem. Ehuru hon alltid höll sig vid det sanna i detaljen, hade hon urskillning och fintlighet, att så krydda sin soppa, att den föll i smaken: eller med andra ord: hon förstod att utleta sina gynnares svaga sidor, och derefter rätta sina reflexioner, – och dessa äro ju qvintessensen af saken. —
När fru Snabbeck åtog sig den lilla flickans vård, betänkte hon ej, det hon hädanefter uti henne erhöll en uppmärksam åhörarinna, som besannade att «små möss ha äfven öron.» Hvad fäster sig väl lättare i barnaminnet än omtalade sagor, i synnerhet om de ofta upprepas; ehuru barn, anmärkte Maria snart nog att frun i sina berättelser gjorde både undantag och tilläggningar.
En gång i ett sällskap, föll flickan henne i talet med den naiva anmärkningen: «moster kommer icke ihåg den sagan,» ty förr hade hon sagt så och så. Man skrattade – men hemma fick hon aga för denna sin näsvishet. Maria tog sig hädanefter till vara, men blef desto uppmärksammare; det synes ligga i barnaårens natur, att spionera de äldres fel, kanhända af harm, emedan dessa få passera fritt, när de sjelfva ofta straffas för den minsta förseelse.
Fru Snabbeck ville och sträfvade visst att uppfostra henne så väl, som möjligt. Hon predikade moral från morgon till qväll; men hade en så inbiten vana att alludera på kända menniskor och förhållanden, att det lände till barnets verkliga skada. Allt efter som hon blef äldre och begreppet tilltog, såg hon samma personer, som framhöllos henne till varnande exempel, aktade och firade i samhället, bemötte med ödmjukhet af sjelfva fru Snabbeck, utan att denna tillvant flickan att gifva akt på deras i andra afseenden många aktningsvärda egenskaper.Mildhet i omdömet, öfverseende med nästans svagheter samt försonlighet, voro ord af ingen betydelse i fru Snabbecks uppfostrings-metod; följden blef ty värr den: Maria trodde att om man i det yttre strängt höll sig till sedolärans bud, var man dygdig, men eljest en svag och dålig menniska. Af naturen kall och högmodig, gjorde egenkärleken henne, liksom andra af samma sinnelag, blind för egna fel.
Mildhet i omdömet, öfverseende med nästans svagheter samt försonlighet, voro ord af ingen betydelse i fru Snabbecks uppfostrings-metod; följden blef ty värr den: Maria trodde att om man i det yttre strängt höll sig till sedolärans bud, var man dygdig, men eljest en svag och dålig menniska. Af naturen kall och högmodig, gjorde egenkärleken henne, liksom andra af samma sinnelag, blind för egna fel.
När hon sedan återkom i fadrens hus, var Hedda 18 år, hade hufvudet fullproppadt af spådomar om friare, kärleksbref och giftermål. I hvarje ung karl såg hon en beundrare, såg en friare i hvarje ogift, som talade vid hennes far, eller umgicks i deras hus, och trodde att det endast berodde på henne att välja; men när det icke gick så fort med deras frierier, som hon inbillat sig, ansåg hon sig böra uppmuntra dem dertill. Ett sådant bemödande hos en qvinna, i synnerhet hos den, som ej erhållit något af hvad man kallar själsbildning, urartar till koketteri, och blir då både anstötligt och löjligt. —
Långt ifrån att vinna sitt ändamål, var Hedda Smitt likväl alltid omgifven af unga karlar, som, alltid välkomna hos fadren, gycklade och pratade intetsägande granlåter för dottern.
Maria var, tack vare fru Snabbecks omtanke! förut noga underrättad om hvarjehanda som rörde systren och fadrens hus; och hennes misstänksamma öga såg ännu mera. Hon varseblef snart ett visst hemligt förstånd mellan Hedda och jungfru Brita, och insåg, att de hvar på sitt sätt bedrogo hennes fader. Ofta hade hon mycken lust att upplysa honom derom, men det hade varit att föra sqvaller; äfven anade hon dunkelt ett förhållande, som kunde göra henne mindre trodd – hon teg således.
Van vid sparsamhet i fru Snabbecks lilla inskränkta hushållning, ansåg hon lefnadssättet i fadrens hus för slösande; oförsvarliga fann hon gubbens «nattmössor,» äfvensom hans plumpa skämt om och mot qvinnor, det han, som så mången annan till åren kommen man, ansåg sig äga rättighet att föra till torgs, utan att de ana det förakt, de derigenom ådraga sig sjelfva. Något, som nära nog liknade nämnde känsla, grep Maria, när hon sjelf kom underfund med, att fadren ej alltid gjorde hvad hans embetsed fordrade. Med ett ord: hon var olycklig, missnöjd med sitt öde, och med alla menniskor utomdess.
Af den religionsundervisning, hon sedan erhöll, behöll hon skalet, icke kärnan. Hennes väsende och uttryck antogo framdeles en anstrykning af gudaktighet, utan att vara lifvade af kristendomens milda anda. Hon ansåg sig vara en martyr, dömd att lefva bland onda och felande varelser, och likväl tvungen att tiga, att dölja deras fel, emedan de tillhörde henne genom blodsband. Någon vän af sitt eget kön hade hon ej, och hon saknade icke heller en sådan, ty misstroende låg inrotadt i hennes karakter.
Sedan vi nu efter bästa förmåga sökt skildra personalen, införes läsaren i deras boning.
Huset som af herr Smitt beboddes på hyra, innehöll ett stort rum, med tvenne mindre på hvardera sidan, utom kök och farstukammare; kammarn innanföre med utgång till «salen,» var mamsellernas, och det midtemot belägna rummet tillhörde herr Smitt. «Farstukammarn» hyste gårdens officersinqvartering, men var af den för dagen upplåten till de rökande och dansande herrarnes disposition.
Bjudningen var på kaffe till fruntimren. Man samlades innan klockan tre.
Fru Nordenskans och de båda flickorna kommo en qvart efter slaget, och salen var redan fylld ända till trängsel. Af Hedda införda i «förmaket,» var der endast soffan så vida ledig, att hennes nåd från Hertola, med en makning till sin granne, kunde lemna rum för fru Nordenskans och Ottilia, och troligen hade Leonna fått bli stående, om icke Hedda låtit inkila en stol mellan soffan och hörnet af rummet; hon satt således med sina knän pressade mot sin obekanta grannes stol; en posityr föga beqväm, och som alls icke skulle vara lämplig för våra styfstärkta damer. Men Leonna var belåten, ty sjelf föga bemärkt, kunde hon derifrån öfverse hela rummet, jemte en stor del af det yttre.
Fru Lurhjelm och den framför henne stående Hedda, konverserade i denna halfhviskande ton, som lätt höres af ett fint öra. Hedda beskärmade sig öfver trängseln, sade att hon vore i tusende ångest, ty doktor Ströms stora familj var ännu icke ankommen, och det kunde hända att de förde med sig en rysk öfverstinna med sin syster, som bodde hos dem. Doktorn hade så sagt åt hennes far på förmiddagen.
«Men hvarföre bjöd ni tillsammans så mycket folk? hvarföre uteslöt ni icke några?» sade hennes nåd.
«Pappa lade sig deremot,» svarade Hedda. «Hvem trodde också att alla skulle infinna sig? om bara det här herrskapet» – med en sidoblick på våra bekanta, – «ej gjort sig så förnäma, utan kommit tidigare, skulle vi fört några af de andra» – åter en sidoblick – «i pappas kammare, tilldess dansen begynts, då blir det nog rum.» —
Hon afbröts här genom ankomsten af fem fruntimmer. Doktorinnan, hennes båda döttrar och de omnämnda fremmande damerna. De öfversågo rummet; stor förlägenhet uppstod. Fru Lurhjelm, som oaktadt sin ringa bildning, var godhjertad och hjelpsam, steg upp och bjöd fru Nordenskans armen. «Vi resande ha ännu ej helsat på värden i huset,» sade hon, «jag ser att han är der i rummet midtemot: låt oss gå dit.» Ottilia följde dem, men Leonna var alltför blyg att tränga sig fram och förblef sittande.
Fru Ström, ett medelåldrigt fruntimmer, hvars yttre visade resignation och beroende af andras godtycke, såg, om vi så få uttrycka oss, litet uppstufvad ut, och en