Blindskär - Canth Minna

Скачать книгу

skrattade.

      "Och hvad är orsaken dertill? Förklara det!"

      "Gerna. Kvinnan blir den förlorande parten i kärleken endast derför, att hon låter mannen bli den vinnande."

      "På det der blir man inte klok."

      "Vänta, jag skall förklara mig tydligare. I början, när mannen söker vinna en kvinnas gunst, är hans kärlek eldig och stark, inte sant?"

      "Ja visst."

      "Ända till dess kvinnan öfverlemnar sig och säger: jag är din."

      "Alldeles."

      "Då har mannen segrat, och genast förlorar kvinnan sitt välde öfver honom. Ser ni, mannen älskar sport och täflingslekar. När han inte mer behöfver täfla om en kvinnas kärlek, förstår han inte längre sätta värde på den. Det är hela hemligheten."

      "Bra att man får veta. Men huru menar ni då, att kvinnan borde gå till väga för att undvika detta?"

      "Hon borde aldrig älska en man af hela sin själ, aldrig säga till honom: jag är din. Låta mannen sväfva mellan fruktan och hopp. Någon gång visa äfven andra män någon ynnest och tillåta dem beundra henne. På detta sätt skulle hon sporra mannen till att söka bibehålla hennes kärlek."

      "Gud bevare, en sådan lära! Det hörs, att magister Nymark inte är gift."

      "Gud vare lof för det."

      "Hur så?"

      "Jag skulle alldeles säkert snart få nog af min hustru. Isynnerhet om hon vore af det der trogna, ödmjuka och uppoffrande slaget, såsom kvinnorna vanligen äro."

      "Ni är rysligt lättsinnig."

      "Det är bättre att vara lättsinnig, än att vara tråkig. Jag tycker att dessa allvarliga pligtmenniskor äro förfärligt tröttande. Jag skulle inte härda ut en enda dag i deras sällskap."

      "Hurudan skulle då er hustru egentligen böra vara?" smålog Alma.

      "Jag skall säga er det. För det första obestridligt vacker. För det andra måste hon visa att hon eger förmåga att tjusa, ställa så till, att också andra bli förälskade i henne, och inte endast jag."

      "Och gifva någon af dem kanske större plats i sitt hjerta, än er?"

      "Det finge hon inte göra. Det skulle jag nog draga försorg om."

      Alma skakade på hufvudet.

      "Tror ni verkligen, att det vore lyckligare så?"

      "Det skulle åtminstone vara trefligare."

      "Naturligtvis skulle då också ni anse det vara er rätt att förälska er i någon annan kvinna, så snart ni blott kunde få det infallet?"

      "Min fru finge skylla sig sjelf, om det skulle inträffa. Hon skulle då inte riktigt ha bevakat sin fördel."

      Alma såg på honom.

      "Vet ni, jag är nästan litet rädd för er."

      "Det är en utomordentlig ära för mig."

      "Huru så?"

      "Fruktan är bevis på svaghet."

      "Inte alltid."

      Alma rodnade en smula af harm. Hon vände sig till de andra för att lyssna till deras samtal. Men de hade så fördjupat sig i politiken, att hon ej alls kunde följa med. Hon återtog då samtalet med Nymark, hvilken ändå i alla fall var ganska underhållande, med allt sitt egendomliga lättsinne.

      Det led redan mot midnatt, då gästerna togo afsked. John och Alma följde dem ända till landsvägen; hästarna fingo gå förut, och de vandrade alla till fots längs en skogsväg. John hade tagit Almas arm, men han talade likväl fortfarande med herrarna. Alma tog ingen del i samtalet, som numera rörde sig kring jordbruket, ty utsigterna för årsväxten bekymrade inte synnerligen henne. Hon gick utan att säga något vid sin mans sida och betraktade skogen, som stod så tyst på båda sidor, att inte ens ett blad rördes. Ibland prasslade det på en gren; det var säkert någon fogel, hvars nattro de störde med sin promenad.

      När hon tänkte på hvad Nymark nyss hade sagt, måste hon skratta. Det var så tokigt, så öfverdådigt fritt. Hon stödde sig förtroendefullt på Johns arm och tryckte den mot sitt hjerta. John kände det, och fastän han just var upptagen af att för de andra framlägga sina planer om hvarjehanda förbättringar i jordbruket, hvilka med det första borde införas, såg han likväl på samma gång in i Almas ögon och smålog kärleksfullt emot henne.

      II

      Äfven under hemvägen gick Alma stillatigande. Det låg något så egendomligt i naturen, så lugnt och på samma gång så hemlighetsfullt.

      "Nå, Alma," sade John, sakta tryckande hennes hand, "hvad tänker du på?"

      "John, jag är ännu alls inte sömnig. Låt oss fara ut på sjön. Det är riktigt synd att lägga sig en så här vacker natt."

      "Men det är nu redan så sent."

      "Hvad gör det. Vi kunna sofva längre i morgon i stället."

      "Men lilla Helmi?"

      "Nog ser Mina om henne så länge. Och hon plägar vanligen inte vakna så här dags."

      "Vi skola fara då. Jag måste väl göra min lilla gumma till viljes."

      "Fy, du får inte säga gumma. Det är så fult."

      "Hur skall jag då säga? Min lilla rosenknopp? Är det bra?"

      "Sitt du i aktern, så ror jag."

      "Hvarför det? Du orkar ändå inte."

      "Eller vi ro inte alls. Om du bara sakta paddlar båten dit till sundet."

      Alma talade hviskande. Nattens frid och naturens tystnad gjorde ett mäktigt intryck på henne. Båten gled långsamt öfver sjöns lugna yta fram emot sundet.

      "Hur underbart vackert! John, se dit, de vackra ljusa, glänsande molnen, hvilka simma så lågt, att man kunde tro dem vilja kyssa jorden. Och hur stilla och tyst allting är! John, det förefaller mig, som om hela naturen i detta ögonblick skulle njuta af sin tillvaro. Nej men, ser du färgskiftningarna på den der sidan!"

      "I sanning egendomligt. Och så utomordentligt varmt det nu är. Det är en välsignad sak."

      Han tänkte på växtligheten.

      "John," fortfor Alma åter efter en stund, "är du lycklig?"

      "Utomordentligt nöjd att lefva, åtminstone för närvarande. Och du, min Alma?"

      "Gränslöst lycklig. Så lycklig, John, att jag skulle vilja stanna tidens lopp och låta detta ögonblick fortvara i all evighet."

      John skrattade.

      "Månne det ändå inte skulle bli enformigt."

      "Fy, John, hur kan du säga så?"

      "Jag slår vad, att du redan om ett par timmar blir hungrig och riktigt gerna går in igen."

      Alma svarade ingenting. Hon såg bort och kände sig sårad. Hon tänkte, att John inte förstod henne.

      "Nå, Alma?"

      John försökte se henne in i ögonen.

      "Alma, blef du ledsen?"

      Alma vände sig mot honom och smålog, men hennes blick var fuktig.

      "Och sådant lappri kan du låta gå dig till sinnes! Du är i sanning barnslig. Nå, se nu igen. Nej, kom hit, att jag får torka bort de der tårarna."

      Han sträckte ut sin arm och drog Alma till sig.

      "Jag tar dig i min famn som en liten dufva. Älskade, egen hustru!"

      Han lyfte upp Almas hufvud och kysste henne.

      "Egen hustru."

      En varm blick mötte Alma ur djupet af hans ögon.

      Alma slingrade sin arm kring hans hals.

      "Jag

Скачать книгу