Molnbilder - Alfthan Johannes

Скачать книгу

älskar jag bos Dig,

      Hvad gör, att i din enkelhet

      Du är så kär för mig?

      Det är ej ögats vackra blå,

      Så smältande ock klart;

      I lifvets och i tidens svall

      Förbleknar detta snart.

      Det är ej löjet kring din mund,

      Ej rosen på din kind;

      Snart flygtar löjet skyggt – och

      Förgås i kylig vind.

      Det är ej barmens hvita hvalf,

      Som lent i vågor går,

      Ej vextens varma smidighet —

      Ack, detta allt förgår!

      Det är en högre, bättre makt,

      Som manar mig till dig;

      Det är ditt hjertas friskhet blott,

      Som gör dig kär för mig.

      Det är den tro, jag hyser gladt,

      Att du mig älskar sannt,

      Att intet i din öppna själ

      Förblir mig obekant.

      Att ljuft din känsla möter min,

      Och smälter skönt i den,

      Att hvarje ord, att hvarje blick

      Är tolk af kärleken.

      Att, när jag trött af lifvets storm

      Vill finna fridsäll hamn,

      Att med en himmelsk ömhet då

      Du öppnar mig din famn.

      Att vid ditt hjertas milda slag

      Jag finner frid och ljus,

      Och – att du ljuft försonar mig

      Med lifvets kalla grus.

      Det är det löfte, tyst och blygt,

      Som du engång mig gaf:

      Att troget, troget följa mig

      Till kylig, fridsäll graf.

      Att dela sällspord fröjd med mig

      Och sorgens bitterhet;

      Att dela, om det galler så,

      Med mig min uselhet.

      Det är ej ögats vackra glans,

      Som binder mig vid dig;

      Det är en högre, bättre makt,

      Som gör dig kär för mig.

      Det är din andes rena ljus,

      Ditt hjertas blida frid,

      Som lugnande kan lysa ned

      Uti mitt väsens strid.

      War det väl för sista gången

      Var det väl för sista gången,

      Flicka, som jag såg dig så?

      Hvarför, vackra Italine,

      Hvarför skulle jag då gå?

      Då jag engång återkommer,

      Säg mig, är du lika ljuf,

      Är ditt öga fritt ooh öppet,

      Flicka, leende som nu?

      Kanske blekes du af smärta

      I det kalla lifvets strid,

      Kanske, att ditt barnahjerta

      Trolöst svikes om sin frid?

      Hvar finns toner för min ängslan.

      För min oro hvar fins ljud?

      Kanske skall jag se dig åter

      Äter – som en annans brud?

      Rosig i en annans armar,

      Utan högre lif ändå!

      Hvarför, vackra Italine,

      Hvarför skulle jag då gå?

      Var det slut med lek och löjen,

      Oss, emellan – var det slut?

      Krossades mitt lifs förhoppning,

      Knoppning uti en minut?

      Då jag gick – ej ord, ej blickar,

      Ej en darrning i min röst,

      Intet, intet Italine

      Tydde lågan i mitt bröst.

      Blott mitt hjerta gret, och sången

      Känner, hvad jag kände då —

      Var det väl för sista gången,

      Italine, var det så?

      Min Sångmö

      Du himmelska älskarinna,

      Du dotter af Jordens Gud,

      Hvi blef du min älskarinna,

      Hvi blef du mitt hjertas brud?

      Dn kommer till mig i tårar

      Ibland, och i löje bland;

      Du väcker uti mitt hjerta

      Den varmaste längtans brand.

      Och när mina känslor jaga

      Och storma sin vilda färd,

      Då öppnar du stilla famnen

      Och bjuder mig fridens verld,

      Du målar så ljusa bilder

      För mig uti dröm och frid.

      Och åter manar du mägtigt

      Min ande till kamp och strid.

      Du äger löje och tårar.

      Du äger blixtar och brand,

      Du äger vintrar och vårar

      Och froster och solskensbrand,

      Du äger ljus i ditt öga – ,

      Mig gaf du det der jag går.

      Och klar jag ser uti lifvet,

      Och mägtiga toner slår.

      Du ter dig ibland lik flamman

      Af norrskens glödande haf,

      Du ter dig ibland lik stjernan,

      Som ler öfver älskad graf.

      Du visar dig än lik solen,

      Stolt, herrlig och underskön,

      Och strålar på jordens söner

      Din kärlek vid deras bön.

      Då lågar med dig jag väldig,

      Då slår jag min högsta ton,

      Då sjunger med dig jag stolt om

      Att menskan är himlens son.

      Men ter du dig ljuf lik rosen

      Och mild som en sommarvind,

      Då ger jag dig menskoögon

      Och menskans rodnande kind.

      Då ger jag dig ljusa lockar

      Och armar att famna mig,

      Och kallar dig Italine

      Och skalkas och ler med dig.

      Men alltid min kärlek brinner

      För

Скачать книгу