LITMIR.BIZ

Скачать книгу

      Riley var nästan förvånad över att Caldwell inte hade valt den elektriska stolen. Han var en samvetslös man, som tycktes välkomna sin egen död.

      Klockan läste 8:55 när dörren öppnades. Riley hörde ett ordlöst mumlande i rummet när flera medlemmar av avrättningsteamet ledde Caldwell in i kammaren. Två vakter ställde sig på vardera sida om honom och grep tag i hans armar, därefter ställde sig en tredje vakt strax bakom honom. En välklädd man kom in strax efter—fängelsevaktaren.

      Caldwell hade på sig blåa byxor, en blå arbetsskjorta och sandaler utan strumpor. Han var handfängslad. Riley hade inte sett honom på flera år. Under sin korta tid som seriemördare hade han haft ovårdat, långt hår och ett lurvigt skägg; ett bohemiskt utseende som passade en trottoarkonstnär. Nu var han renrakad och såg helt vanlig ut.

      Trots att han inte kämpade emot, så såg han förskräckt ut.

      Bra, tänkte Riley.

      Han blickade mot britsen, och sedan snabbt bort igen. Han verkade försöka att inte titta på den blå plastgardinen som hängde vid ena änden. För ett ögonblick stirrade han in i fönstret mot alla som väntade. Han verkade plötsligt lugnare och mer samlad.

      "Jag önskar att han kunde se oss," mumlade Gail.

      De var avskärmade från hans syn bakom tvåvägsspegeln och Riley delade inte Gails önskan. Caldwell hade redan tittat på henne för mycket, och alldeles för nära för hennes smak. För att fånga honom hade hon gått under täckmantel. Hon hade låtsats vara en turist på Dunes Beach Boardwalk och anställt honom för att rita sitt porträtt. När han arbetade hade han överöst henne med smicker och berättat för henne att hon var den vackraste kvinnan han hade ritat av på länge.

      Hon visste där och då att hon var hans nästa avsedda offer. Den natten hade hon arbetat som bete för att locka ut honom och låtit honom följa efter henne längs stranden. När han hade försökt att attackera henne hade säkerhetsagenterna inte haft några problem med att fånga honom.

      Hans gripande hade inte varit direkt spännande. Upptäckten av hur han hade styckat upp sina offer och haft dem i sin frys var en helt annan sak. Att stå där när frysen öppnades var ett av de mest upprörande ögonblicken i Rileys karriär. Hon kände fortfarande medlidande för offrens familjer—Gail bland dem—för att ha behövt identifiera sina sönder styckade fruar, döttrar, systrar...

      "Alltför vackra för att leva," hade han kallade dem.

      Tanken på att hon hade varit en av de kvinnor han hade sett på det sättet fick Riley att rysa. Hon hade aldrig tänkt på sig själv som vacker, och män—även hennes exmake Ryan—sa sällan att hon var det. Caldwell var ett kallt och hemskt undantag.

      Vad betydde det, undrade hon, att ett patologiskt monster hade tyckt att hon var så underbar? Hade han sett någonting inom henne som var lika ohyggligt som honom? Några år efter hans rättegång och fällande dom, hade hon haft mardrömmar om hans beundrande ögon, hans smickrande ord och hans frys full av kroppsdelar.

      Avrättningsteamet fick Caldwell upp på avrättningsbritsen, tog bort handbojorna och kedjorna, tog av hans sandaler och spände fast honom. De fäste honom med läderband—två över bröstkorgen, två för att hålla fast hans ben, två runt hans anklar och två runt hans handleder. Hans nakna fötter vändes mot fönstret. Det var svårt att se hans ansikte.

      Plötsligt stängdes gardinerna över visningsrummets tvåvägsspegel. Riley förstod att detta var för att dölja den delen av avrättningen då det var mest troligt att någonting skulle kunna gå fel—låt oss säga, att teamet hade problem med att hitta en lämplig blodåder. Hon fann det ändå märkligt. Människorna i båda visningsrummen var på väg att se Caldwell dö, men de fick inte bevittna det ointressanta införandet av nålarna. Gardinerna svängde lite, troligen vidrört av en i teamet som rörde på sig på andra sidan.

      När gardinerna öppnades igen, var IV-droppet på plats och sträckte sig från fångens armar, genom hål i de blå plastgardinerna. Några medlemmar från avrättningsteamet hade återvänt bakom dessa gardiner, där de skulle administrera de dödliga drogerna.

      En man höll den röda telefonmottagaren, redo att ta emot ett samtal som säkert aldrig skulle komma. En annan talade till Caldwell, hans ord var knappt hörbara genom det knastrande ljudsystemet. Han frågade Caldwell om han hade några sista ord.

      I motsats så kom Caldwells svar igenom med häpnadsväckande klarhet.

      "Är agent Paige här?" frågade han.

      Hans ord fick Riley att rycka till.

      Tjänstemannen svarade inte. Det var inte en fråga som Caldwell hade någon rätt att få svar på.

      Efter en spänd tystnad började Caldwell tala igen.

      "Berätta för agent Paige att jag önskar att min konst kunde ha gjort henne rättvisa."

      Även om Riley inte riktigt kunde se hans ansikte, så tyckte hon att hon hörde honom småskratta.

      "Det var allt," sa han. "Jag är redo."

      Riley svämmade över med raseri, skräck och förvirring. Det var det sista hon hade förväntat sig. Derrick Caldwell hade valt att göra sina sista levande stunder om henne. Och sittandes här bakom denna okrossbara glassköld, var hon hjälplös, hon kunde inte göra någonting åt det.

      Hon hade fört honom till rätta, men i slutändan hade han uppnått en konstig, sjuk slags hämnd.

      Hon kände Gails lilla hand greppa tag om sin.

      Herregud, tänkte Riley. Hon tröstar mig.

      Riley höll tillbaka en våg av illamående.

      Caldwell sa en sak till.

      "Kommer jag att känna när det börjar?"

      Återigen fick han inget svar. Riley kunde se vätska röra sig genom de transparenta IV-rören. Caldwell tog flera djupa andetag och tycktes somna in. Hans vänstra fot ryckte ett par gånger och blev sedan stilla.

      Efter en stund nöp en av vakterna i hans båda fötterna, utan att få någon reaktion. Det verkade som en udda sak att göra. Men Riley insåg att vakten kontrollerade för att se till så att det lugnande medlet fungerade och att Caldwell var helt omedveten.

      Vakten ropade någonting ohörbart till människorna bakom gardinen. Riley såg ett förnyat flöde av vätska röra sig genom IV-rören. Hon visste att ett andra läkemedel var på gång för att stoppa hans lungor. Om ett tag skulle ett tredje läkemedel komma att stoppa hans hjärta.

      När Caldwells andning saktade ner, fann Riley sig själv med att tänkte på vad hon tittade på. Hur skiljde sig detta från de gångerna som hon hade använt dödlig kraft själv? I tjänst hade hon dödat ett flertal mördare.

      Men det här var inte som något av de andra dödsfallen. I jämförelse var det här bisarrt, så kontrollerat, rent, kliniskt, oklanderligt. Det verkade oförklarligt fel. Irrationellt, fann Riley sig själv tänkta...

      Jag borde inte ha låtit det komma till det här.

      Hon visste att hon hade fel och att hon hade utfört Caldwells gripande professionellt och enligt konstens alla regler. Men hon tänkte även...

      Jag borde ha dödat honom själv.

      Gail höll Rileys hand stadigt i tio långa minuter. Slutligen sa tjänstemannen bredvid Caldwell något som Riley inte kunde höra.

      Fängelsevaktaren trädde ut bakom gardinen och talade i en tillräckligt tydlig röst, för att bli förstådd av alla vittnen.

      "Domen genomfördes framgångsrikt klockan 09:07."

      Sedan stängdes gardinerna över fönstret igen. Vittnena hade sett allt som de var menade att se. Vakter kom in

Скачать книгу