Åtrådd - Блейк Пирс

Скачать книгу

skyltfönstret—tre löpband, en roddmaskin och ett par viktmaskiner; ingen av dem fungerade. Såvitt han visste, kom ingen någonsin hit för att faktiskt träna.

      Åtminstone inte på ett socialt acceptabelt sätt, tänkte han med ett flin.

      Han kom inte speciellt ofta till den här platsen—inte sedan han hade tagit brunetten som jobbat här för många år sedan. Självklart hade han inte dödat henne här. Han hade lockat med henne till ett motellrum för "extra tjänster" och med löftet om extra stålar.

      Det hade inte ens varit överlagt mord. Plastpåsen över hennes huvud hade endast varit avsedd för att lägga till en fantasifaktor av fara. Men när det var gjort hade han blivit förvånad över hur djupt nöjd han hade känt sig. Det hade varit ett epikureiskt nöje, utmärkande även i en livstid av nöjen.

      Ändå hade han i sina fantasifulla lekar sedan dess, utövat mer omsorg och återhållsamhet. Eller åtminstone hade han gjort det tills förra veckan, när samma lek blev dödligt igen, med den där eskorten—vad var hennes namn?

      Åh, ja, han kom ihåg. Nanette.

      Han hade misstänkt att Nanette kanske inte var hennes riktiga namn. Nu skulle han aldrig få reda på det. I sitt hjärta visste han att hennes död inte var en olycka. Inte på riktigt. Han hade menat att göra det. Och samvetet var fläckfritt. Han var redo att göra det igen.

      Hon som kallade sig själv för Chiffon närmade sig. Hon var nu ungefär ett halvt kvarter bort, klädd i en gul tubtopp och en knappt existerande kjol, kom hon gåendes mot gymmet på orimligt höga klackar medan hon pratade i sin mobiltelefon.

      Han ville verkligen veta om Chiffon var hennes riktiga namn. Deras tidigare professionella möte hade varit ett misslyckande - hennes fel, helt säkert, inte hans egna. Någonting med henne gjorde honom illa till mods.

      Han hade helt klart förstått att hon var äldre än hon hävdade sig att vara. Det var mer än bara hennes kropp—till och med tonårshoror hade streckmärken från förlossningar. Och det var inte linjerna i hennes ansikte. Horor åldras snabbare än andra kvinnor han kände.

      Han kunde inte lägga fingret på det. Men det fanns mycket om henne, som förvirrade honom. Hon visade en viss typ av fejkad, flickaktig entusiasm som inte var ett tecken på någon som var professionell—inte heller för en nybörjare.

      Hon fnissade för mycket, som ett barn som spelade ett spel. Hon var för ivrig. Och det mest märkliga var att han misstänkte att hon faktiskt tyckte om sitt jobb.

      En hora som verkligen gillar sex, tänkte han och tittade på henne när hon kom närmare. Vem har någonsin hört talas om en sådan sak?

      Uppriktigt sagt, så tyckte han att det var avtändande.

      Nå, åtminstone var han säker på att hon inte var en hemlig polis. Han skulle ha förstått det på en sekund.

      När hon kom nära nog för att se honom, tutade han på henne. Hon slutade prata i telefonen för ett ögonblick och tittade åt hans håll, samtidigt som hon försökte täcka sina ögon från morgonens solljus. När hon såg vem det var började hon vifta och le—ett leende som såg ut att vara, för allt i världen, helt uppriktigt.

      Sedan gick hon runt baksidan av gymmet mot "service" ingången. Han insåg att hon förmodligen hade ett möte inne på bordellen. Oavsett vilket så skulle han hyra henne någon annan dag när han var på humör för en viss typ av nöje. Under tiden fanns det många andra horor runt omkring.

      Han kom ihåg hur de hade lämnat saker förra gången. Hon hade varit glad, godmodig och ursäktande.

      "Kom tillbaka när som helst," hade hon sagt till honom. "Det kommer att bli bättre nästa gång. Gnistor kommer att flyga. Det kommer bli väldigt spännande."

      "Åh, Chiffon," mumlade han högt för sig själv. "Du har ingen aning."

      Kapitel 4

      Skottlossningar hördes runt omkring Riley. Till vänster hörde hon bullriga smällar av pistoler. Till höger hörde hon tyngre vapen—sprängningar från automatkarbinen och rappande rundor från kulsprutepistolerna.

      I mitten av oväsendet tog hon sin Glock-pistol från höfthöljen, sjönk ner till en benägen position och avfyrade sex rundor. Hon ställde sig i knäböj och avfyrade tre rundor. Hon laddade snabbt och skickligt om, ställde sig upp och sköt sex rundor, slutligen knäböjde hon och sköt tre rundor med sin vänstra hand.

      Hon ställde sig upp och stoppade ner vapnet i pistolfodralen, steg tillbaka från skjutlinjen och tog av sig både hörselskydd och ögonskydd. Måltavlan med den flaskformade konturen var tjugofem meter bort. Även från det här avståndet kunde hon se att hon hade sammanfogat alla sina skott fint tillsammans. I angränsande banor fortsatte FBI-akademiska studenter under sin instruktörs vägledning.

      Det hade varit ett tag sedan Riley hade avfyrat ett vapen, trots att hon alltid var beväpnad på jobbet. Hon hade reserverat den här banan på FBI-akademins skjutbana för en egen övning på måltavlan, och som alltid, så fanns det något som var tillfredsställande med pistolens kraftfulla rekyl, den råa makten den besatt.

      Hon hörde en röst bakom sig.

      "Ganska gammaldags, är du inte?"

      Hon vände sig om och såg special agent Bill Jeffreys stående i närheten, flinandes. Hon log tillbaka. Riley visste exakt vad han menade med "gammaldags". För några år sedan hade FBI ändrat reglerna när det kommer till riktig ammunition för pistolkvalificering. Skottlossning från en benägen position hade varit en del av hur det brukade göra övningar, men nu var det inte längre nödvändigt. Nu satsades det mer fokus på att skjuta på måltavlor från nära håll, mellan tre och sju meter. Det kompletterades av den virtuella verkligheten där agenter fördjupades i scenarier med väpnade konfrontationer, också på nära håll. Och studenter får även gå igenom den ökända Hogan's Alley, en fyra hektar modellstad där de slåss mot imiterade terrorister med paintballgevär.

      "Ibland gillar jag att vara gammaldags," sa hon. "Jag räknar med att jag en dag kommer att behöva använda dödlig kraft på avstånd."

      Från hennes egen erfarenhet, visste Riley att den verkliga faran nästan alltid var nära och personlig, och ofta oväntad. Faktum var att hon faktiskt hade behövt slåss för hand, under hennes två senaste fall. Hon hade dödat en angripare med hans egen kniv och en annan med en slumpmässig sten.

      "Tror du att någonting kommer att förbereda dessa ungar för det verkliga jobbet?" frågade Bill och nickade mot studenterna som nu var färdiga och på väg att lämna skjutområdet.

      "Troligtvis inte," sa Riley. "I VR accepterar din hjärna scenariot som verkligt, men det finns ingen överhängande fara, ingen smärta, ingen vrede att kontrollera. Någonting inuti, vet alltid att det inte finns någon chans att bli dödad."

      "Sant," sa Bill. "De måste själva ta reda på hur det verkligen känns, precis som vi gjorde för många år sedan."

      Riley tittade sidledes mot honom när de rörde sig längre bort från skjutlinjen.

      Precis som hon så var han fyrtio år gammal med fläckar av gråa hårstrån i sitt mörka hår. Hon undrade vad det innebar att hon kom på sig själv med att psykiskt jämföra honom med sin smalare, manliga granne.

      Vad var hans namn igen? frågade hon sig själv. Åh, just ja—Blaine.

      Blaine var snygg, men hon var inte säker på om han ens kunde jämföras med Bill. Bill var stor, fast och ganska attraktiv.

      "Vad får dig att komma hit?" frågade hon.

      "Jag hörde att du skulle vara här," sa han.

      Riley kisade mot honom tveksamt. Detta var nog inte bara ett vänligt besök. Från hans uttryck, märkte hon att

Скачать книгу