LITMIR.BIZ

Скачать книгу

kommer det aldrig att finnas. Jag älskar allt vad du är. Jag ser dig inte som annorlunda. Oavsett vilka krafter du har, oavsett vem du nu är – även om jag inte förstår det, så accepterar jag det. Jag är tacksam för alltsammans. Jag svor att jag inte skulle snoka, och det är ett löfte jag ska hålla. Vad du än är så accepterar jag dig.”

      Hon såg långe på honom, och så långsamt bröt hon ut i ett leende och hennes ögon blinkade av tårar av lättnad och glädje. Hon vände sig om och omfamnade honom, höll honom hårt av alla krafter.

      Hon viskade i hans öra: ”Kom tillbaks till mig.”

      KAPITEL FYRA

      Gareth stod vid mynningen av grottan, såg solen gå ned, och väntade. Han slickade sina torra läppar och försökte fokusera nu när opiumets effekter till sist höll på att sjunka undan. Han var yr i huvudet och hade varken ätit eller druckit på dagar. Han tänkte tillbaks på sin våghalsiga flykt från slottet, hur han smitit ut genom lönngången bakom eldstaden alldeles innan Kultin försökt med sitt bakhåll. Det fick honom att le. Kultin hade varit listig – men han, Gareth, hade varit listigare. Precis som alla andra så hade Kultin underskattat Gareth, inte insett att Gareths spioner fanns överallt och att han omedelbart fått reda på planen.

      Gareth hade flytt precis i det ögonblick när Kultin försökt mörda honom och Andronicus samtidigt invaderat Kungsgård och jämnat staden med marken. Kultin hade gjort honom en tjänst.

      Gareth hade följt den urgamla, hemliga gång som ledde från slottet i vindlande underjordiska vägar och till sist fört honom ut på landsbygden och upp till marken igen vid en avlägsen by, långt från Kungsgård. Han hade kommit upp i närheten av den här grottan och kollapsat när han nått fram och sovit sig genom dagen, skakande i den obarmhärtiga vinterkölden. Han önskade att han tagit med sig några tjockare kläder.

      Men Gareth var vaken nu, och han hukade sig och spejade från avstånd mot den lilla bondbyn. Det var en handfull hus där röken steg från skorstenarna. Överallt syntes Andronicus soldater på marsch genom byn och över landsbygden. Gareth hade väntat tålmodigt på att de skulle skingras. Magen värkte av hunger, och han visste att han var tvungen att ta sig till ett av de där husen. Han kände doften av mat därifrån.

      Gareth sprang bort från grottan, hela tiden med blickarna omkring sig, flämtande och skräckslagen. Han hade inte sprungit på åratal och kippade efter andan av ansträngningen. Det fick honom att inse hur mager och sjuklig han blivit. Såret i huvudet bultade, där hans mor hade slagit till honom med statyetten. Han lovade sig själv att döda henne med sina egna händer om han överlevde det här.

      Han sprang in i byn och lyckades undvika de få imperiesoldater som ännu var kvar och hade ryggen åt honom. Han sprang till den första stuga han fick syn på, en enkel boning som de andra, med ett rum som det lyste varmt inifrån. Han såg en tonårsflicka, kanske i hans egen ålder, gå in genom dörren med ett fat med kött. Hon log mot en yngre flicka som följde efter, i tioårsåldern och kanske hennes syster – och han beslöt sig för att det var rätt ställe för honom.

      Gareth rusade efter dem in genom dörren, smällde igen den efter sig och grep tag i den yngre av flickorna bakifrån med en arm runt hennes hals. Flickan skrek till och den äldre av flickorna tappade fatet när Gareth drog fram en kniv och höll den mot sin fånges hals.

      Hon skrek och grät.

      ”PAPPA!”

      Gareth vände sig om och såg sig omkring i den hemtrevliga stugan, fylld av brinnande ljus och dofterna av matlagning, och han såg att intill tonårsflickan stod hennes mor och far vid ett bord och såg på honom med rädsla och ilska i ögonen.

      ”Håll er undan så låter jag bli att döda henne!”, ropade Gareth medan han desperat backade undan med den lilla flickan i ett hårt grepp.

      ”Vem är du?”, frågade tonårsflickan. ”Jag heter Sarka. Min syster heter Larka. Vi är en fredlig familj. Vad vill du med min syster? Låt henne vara!”

      ”Jag vet vem du är”, sa pappan och kisade ogillande ned mot honom. ”Du är den förre kungen. MacGils son.”

      ”Jag är fortfarande kung”, skrek Gareth. ”Och ni är mina undersåtar. Ni ska göra som jag säger!”

      Pappan såg bistert ned på honom.

      ”Om du nu är kung, var har du din armé?”, frågade han. ”Och om du är kung, vad ska det betyda att du tar en liten oskyldig flicka till gisslan med den där kungliga kniven? Kanske är det samma kniv som du använde för att dräpa din egen far?” Mannen hångrinade mot honom. ”Jag har nog hört ryktena.”

      ”Du har en skarp tunga”, sa Gareth. ”Fortsätt prata, och jag dräper din lilla flicka.”

      Mannen svalde hårt, gjorde stora ögon av rädsla och tystnade.

      ”Vad vill du med oss?”, ropade mamman.

      ”Mat”, sa Gareth. ”Och tak över huvudet. Om soldaterna får veta att jag är här, då lovar jag att jag dödar den lilla flickan. Så inga trix, förstått? Ni låter mig vara, och hon får leva. Jag vill tillbringa natten här. Du Sarka, ge mig det där köttfatet. Och du, kvinna, få liv i elden och ge mig en mantel att lägga om axlarna. Men inga snabba rörelser!”, varnade han.

      Gareth såg mannen nicka åt kvinnan. Sarka samlade upp köttet på fatet igen, samtidigt som kvinnan närmade sig med en tjock mantel och lade den över hans axlar. Gareth skakade fortfarande och backade långsamt mot eldstaden och lät de sprakande flammorna värma hans rygg när han satte sig intill den på golvet. Han hade Larka i ett fast grepp och hon fortsatte att gråta. Sarka närmade sig med fatet.

      ”Sätt ner det på golvet intill mig!”, beordrade han. ”Långsamt!”

      Sarka blängde mot honom när hon gjorde det. Hon såg oroat på sin syster och smällde fatet i golvet intill honom.

      Gareth var helt överväldigad av doften. Han sträckte sig efter en bit kött med den hand som inte höll kniven mot Larkas hals. Han tuggade och tuggade med slutna ögon och njöt av varenda bit. Han tuggade snabbare än han hann svälja, så att mat hängde ur munnen på honom.

      ”Vin!”, ropade han.

      Kvinnan kom fram med en vinlägel, och Gareth klämde till så att vinet sprutade in i munnen på honom efter maten. Han drog djupa andetag, tuggade och drack och började känna sig som sig själv igen.

      ”Låt henne gå nu!”, sa mannen.

      ”Inte en chans”, svarade Gareth. ”Jag ska tillbringa natten här, så här med henne i armarna. Hon är trygg så länge jag är det. Vill du leka hjälte? Eller vill du att din flicka ska leva?”

      Alla i familjen såg på varandra, mållösa och tveksamma.

      ”Får jag fråga dig en sak?”, sa Sarka. ”Om du nu är en så bra kung, hur kan du behandla dina undersåtar så här?”

      Gareth såg frågande på henne, och till sist lutade han sig tillbaks och brast ut i skratt.

      ”Vem i all världen har sagt att jag är en bra kung?”

      KAPITEL FEM

      Gwendolyn öppnad ögonen. Hela världen snurrade runt och hon kämpade för att förstå var hon befann sig. Hon såg Silesias stora röda stenportar passera förbi, såg tusentals imperiesoldater se undrande på henne. Hon såg Steffen gå vid henns sida och hon såg himlen, skumpa upp och ned. Hon insåg att hon blev buren. Att hon låg i någons armar.

      Hon vred på nacken och såg Argons lysande, intensiva ögon. Hon insåg att det var han som bar henne, att Steffen gick vid sidan av och att de tillsammans var på väg genom Silesias öppna portar, förbi tusentals imperiesoldater som klev åt sidan och stirrade när de passerade. De omgavs av ett vitt ljussken, och Gwendolyn kände att hon skyddades av någon sorts sköld där hon låg i Argons armar. Hon förstod att han kastat någon sorts besvärjelse som höll trupperna undan.

      Hon

Скачать книгу