LITMIR.BIZ

Скачать книгу

såg upp och mötte hans blick.

      ”Om han inte kunde bära det”, sa han, ”så skulle ingen annan heller göra det.”

      Thor gav honom en lång och skarp blick, och till sist var han säker på att han fått höra sanningen.

      ”Då har vi inte mycket tid”, sa Thor och gjorde sig redo att gå.

      ”Ni kommer aldrig fram i tid”, sa Drake. ”De är flera dagar före er. Svärdet är redan förlorat för all framtid. Bespara er själva besväret, och ge upp och återvänd till Ringen.”

      Thor skakade på huvudet.

      ”Vi är inte som du”, svarade han. ”Vi lever inte för att rädda livet på oss själva. Vi lever enligt vår hederskodex, för tapperheten. Och vi går dit den kräver att vi ska gå.”

      ”Och se nu vart din tapperhet har fört dig”, sa Drake. ”Även med all din tapperhet är du inget annat än en dåre, precis som alla de andra. Tapperheten är värdelös.”

      Thor såg hånfullt på honom. Han kunde knappt tro att de uppfostrats i samma hus, att han tillbringat hela sin barndom i sällskap av ett sådant kräk.

      Knogarna vitnade om svärdshjaltet, och mer än något annat ville han ta död på den där människan. Drakes ögon följde hans hand.

      ”Gör det bara”, sa Drake. ”Döda mig. Få det gjort, en gång för alla.”

      Thor såg kallt på honom och längtade efter att göra det. Men han hade gett Drake sitt ord att han skulle låta honom leva om han sa sanningen. Och Thor höll sitt ord.

      ”Det ska jag inte”, sa han till slut. ”Hur mycket du än förtjänar det. Du ska inte dö för min hand, för det skulle göra mig lika usel som dig.”

      Thor började vända sig om, men Conven rusade fram och skrek:

      ”För min bror!”

      Innan någon av dem reagerat så hade Conven höjt sitt svärd och stött det genom Drakes hjärta. Convens ögon lyste, galna av sorg, och han höll upp Drake i en dödlig omfamning, innan han lät kroppen falla slapp och död till marken.

      Thor såg ned. Han visste att Drakes död inte skulle göra mycket för att lindra Convens förlust. Allas förlust. Men den var i alla fall något.

      Thor blickade ut mot den väldiga öken som låg framför dem, och han visste att svärdet fanns någonstans där bortom dess gränser. Det såg ut som om en hel värld låg emellan. Just när han trott att de nått slutet av resan tvingades han inse att den knappt hade börjat.

      KAPITEL TRE

      Erec satt bland mängderna av riddare i hertigens vapensal i slottet. De var säkra bakom Savarias murar, men blåslagna och sårade efter mötet med monstren. Hans kamrat Brandt satt intill och höll huvud i händerna, precis som många andra. Stämningen var dyster i kammaren.

      Erec kände det själv. Varje muskel i kroppen värkte efter dagens strider, först med borgherrens män och sedan med monstren. Det hade varit en av de hårdaste strider han varit med om, och hertigen hade mist många män. När han tänkte på det så insåg Erec att både han själv och Brandt och de andra skulle varit döda om det inte varit för Alistair.

      Han var överväldigad av tacksamhet mot henne – och ännu mer av förnyad kärlek. Och han var nyfiken, mer än någonsin tidigare. Han hade alltid känt att det var något särskilt med henne, till och med att hon hade någon slags kraft. Men den här dagen hade det bevisats av hennes handlingar. Han brann av lust att få veta mer om vem hon var, om hemligheten med hennes ursprung. Men han hade svurit att inte snoka – och han visste hur man höll ett löfte.

      Erec kunde knappt vänta tills mötet skulle ta slut, så att han fick se henne igen.

      Hertigens riddare hade suttit där i timmar, för att hämta sig, försöka förstå vad som hänt och debattera vad de borde göra därnäst. Skölden var nere och Erec försökte fortfarande förstå vad det egentligen innebar. Det betydde att Savaria nu låg blottat för anfall. Och ännu värre var att nyheter nu strömmat in om Andronicus invasion, om vad som hänt i Kungsgård och Silesia. Hjärtat sjönk i hans bröst när han tänkte på det. Han ville vara bland sina vapenbröder i Silvergardet och försvara hemstäderna. Men nu var han här i Savaria, dit ödet lett honom. Och han behövdes lika mycket här: hertigens stad och folk var trots allt strategiska delar av MacGils rike, som även de behövde försvaras.

      Men nyheter kom om att Andronicus sänt en av sina bataljoner hit, för ett anfall på Savaria, och Erec visste att den miljonhövdade hären snart skulle ha spridit sig till alla delar av Ringen. Andronicus skulle inte lämna någonting efter sig. I hela sitt liv hade Erec hört berättelser om Andronicus erövringar, och han visste att den mannen saknade sin like i grymhet. Ekvationen var enkel. Hertigens män var för få för att kunna försvara sig. Savaria var en dömd stad.

      ”Vi bör kapitulera”, sa hertigens rådgivare, en grånad gammal krigare som satt hopsjunken över en mugg öl vid ett avlångt bord och slog stridshandsken i träskivan. Alla soldater tystnade och såg på honom.

      ”Vad har vi för val?”, tillade han. ”Vi är några få hundra, mot miljoner.”

      ”Kanske kan vi försvara oss, åtminstone hålla staden”, sa en annan soldat.

      ”Men hur länge?”, frågade ytterligare en.

      ”Tillräckligt för att MacGils ska sända förstärkningar, om vi kan hålla ut tillräckligt länge.”

      ”MacGil är död”, svarade en annan krigare. ”Ingen kommer att hjälpa oss.”

      ”Men hans dotter lever”, sa ännu en. ”Och hans män. De skulle inte lämna oss i sticket!”

      ”Men de kan ju knappt försvara sig själva!”, protesterade någon.

      Ett upprört mummel bröt ut där alla grälade med alla och försökte överrösta varandra, utan att komma någon vart.

      Erec satt och såg på alltsammans och kände sig tom inombords. En budbärare hade kommit bara någon timma tidigare med det fruktansvärda budskapet om Andronicus invasion – och vad som för Erec var ännu värre och som han fått veta först nu: att MacGil hade mördats. Han hade varit så långt från Kungsgård, och så länge, att det var första gången han fått höra nyheten. Den hade stuckit som en dolk genom hjärtat på honom. Han hade älskat MacGil som en far, och förlusten lämnade efter sig en tomhet som han inte kunde sätta ord på.

      Det blev tyst i rummet när hertigen harklade sig, och allas ögon vändes mot honom.

      ”Vi kan försvara vår stad mot ett anfall”, sa han långsamt. ”Med vår skicklighet och de här murarna kan vi hålla stånd mot en här som är fem gånger – kanske till och med tio gånger – så stor som vår egen. Och vi har tillräckligt med proviant för att klara en belägring i veckor. Mot vilken vanlig armé som helst så skulle vi segra.”

      Han suckade.

      ”Men Imperiet har ingen vanlig armé”, fortsatte han. ”Vi kan inte försvara oss mot en miljon man. Det vore meningslöst.”

      Han blev tyst en stund.

      ”Men det vore det också att kapitulera. Alla vet vi vad Andronicus gör med sina fångar. I mina ögon ser det ut som att vi dör vad vi än väljer. Frågan är alltså om vi dör på rygg eller med stövlarna på. Jag menar att vi ska dö med stövlarna på!”

      Alla instämde med ett våldsamt hurra i salen. Erec höll fullkomligt med.

      ”Då har vi inget annat val”, fortsatte hertigen. ”Vi ska försvara Savaria. Vi kapitulerar aldrig. Vi kommer kanske att dö, men vi dör tillsammans.”

      En tung tystnad sänkte sig över salen och man nickade till varandra. Det verkade som om man fortfarande sökte ett svar.

      ”Det finns ett annat alternativ”,

Скачать книгу