Svärdsriten - Морган Райс Trollkarlens Ring

Скачать книгу

ut med sina egna män och erövra så mycket av Imperets armé som han kunde. Han hade inga speciella vapen som Mycoples eller Ödessvärdet, men han hade sina egna händer, de samma händer som han hade använt sedan han var en pojke. Och det hade alltid varit tillräckligt.

      De red uppför en kulle och när de nådde toppen, tittade Kendrick ut över horisonten och såg i fjärran en liten MacGill stad, Lucia, den första staden öster om Silesia. Lik från Imperiet kantade vägen, och klart var att Thors våg av förstörelse hade slutat här. I den avlägsna horisonten, kunde Kendrick se en bataljon dra sig tillbaka av Andronicus armé, och de red österut. Han förmodade att de var på väg tillbaka till Andronicus huvudläger, till säkerheten på den andra sidan av Höglandet. Huvuddelen av armén retirerade—men de hade lämnat bakom sig en mindre division för att bevaka och hålla Lucia. Flera tusen av Andronicus män var stationerade i staden, stod vakt framför den. Synliga var också dess medborgare, förslavade av soldaterna

      Kendrick mindes vad som hade hänt med dem tillbaka i Silesia, hur de hade behandlats, och hans ansikte rodnade med en önskan om hämnd.

      "ATTACK!" skrek Kendrick.

      Han höll sitt svärd högt och bakom honom kom det höga rop från tusentals soldater.

      Kendrick sporrade sin häst, och de alla rusade nedför backen, på väg mot Lucia. De två arméerna förberedde sig för att möta upp, och även om de var lika i matchande antal, var de det inte, det visste Kendrick, endast matchande i termer av hjärtan. Denna återstående uppdelning av Andronicus armé var inkräktare på flykt, medan Kendrick och hans män var redo att kämpa för sina liv för att skydda sitt hemland.

      Hans stridsrop steg till himlen när de anföll Lucias portar. De kom så snabbt och kvickt att flera dussin Imperiesoldater som stod vakt, vände sig om och såg på varandra i förvirring, uppenbarligen hade de inte förväntat sig denna attack. Imperiesoldaterna vände om, sprang innanför portarna, och började ursinnigt veva för att sänka fällgallret.

      Men inte tillräckligt snabbt. Flera av Kendrick bågskyttar som ledde vägen, sköt och dödade dem, deras pilar landade pricksäkertt och genomborrade deras bröst och rygg, och hittade lederna i deras pansar. Kendrick själv slungade ett spjut, så gjorde också Reece bredvid honom. Kendrick fann sitt mål—en stor krigare tog sikte med en båge—och var imponerad av att se Reece lyckas med sin ansträngning, att genomborra en soldat i hans hjärta. Porten var fortsatt öppen och Kendricks män tvekade inte. Med ett högt stridsrop, trängde de sig igenom, med sikte på stadens inre kärna, utan att stanna upp eller skygga för konfrontation.

      Det uppstod en stor klang av metall när Kendrick och de andra höjde sina svärd, yxor och spjut och hillebarder, och träffade de tusentals imperiesoldater som galopperade ut för att möta dem på hästryggen. Den första att göra, är att göra intryck, Kendrick höjde sin sköld och blockerade ett slag, samtidigt som han svängde sitt svärd och dödade två soldater. Utan att tveka, snurrade han runt och blockerade ett annat svärdhugg, stack sedan sitt svärd i ett magen på en soldat. När mannen dog, tänkte Kendrick på hämnd; han tänkte på Gwendolyn, på sitt folk och på alla människor i Ringen som lidit.

      Reece, bredvid honom, svängde sin klubba och träffade en soldat på sidan av huvudet, som fick honom att falla av sin häst, höjde sedan sin sköld och blockerade ett slag som utdelades mot honom, från sidan. Han svängde runt med sin klubba och slog ut sina angripare. Elden, bredvid honom, rusade fram med sin stora yxa och slog ner den i en soldat som siktade på Reece, högg rakt igenom hans sköld och in i hans bröst.

      O'Connor sköt flera pilar med dödlig precision, även på nära håll, medan Conven kastade sig in i striden och kämpade hänsynslöst, gjorde utfall framåt bakom alla andra män, utan att ens bry sig om att höja sin sköld. Han svängde istället med två svärd, på väg in i den stora gruppen av Imperiesoldater, som om han själv ville dö. Men förvånansvärt nog, gjorde han inte det. Istället slog han ut män till vänster och höger.

      Indra följde inte långt efter. Hon var orädd, mer än de flesta män. Hon använde sin dolk med skicklighet och list, huggande som en fisk efter bete och stickande sin kniv i halsen på Imperie- soldater. När hon gjorde detta, tänkte hon på sitt hemland, på hur mycket hennes eget folk hade lidit under förtrycket av Imperiet.

      En Imperiesoldat var på väg att slå ned sin yxa i Kendrick huvud innan han kunde undvika det, och han beredde sig för explosionen; men vad han hörde var en hög klang, och såg sin vän Atme bredvid honom, stoppa slaget med sin sköld. Atme högg sedan sitt korta spjut i angriparens  mage. Kendrick visste att han återigen var skyldig honom livet.

      En annan soldat anföll framifrån med en båge och pil avsedd direkt för Atme, Kendrick anföll och högg svärdet uppåt, slog bågen högt upp högt i skyn, och pilen seglade planlöst över Atmes huvud. Kendrick stötte sedan till soldaten på näsryggen med svärdsfästet, och slog ner honom från hästen, och han trampades till döds. Nu var de kvitt.

      Och så pågick striden, om och om igen, varje armé stred slag för slag, män föll på båda sidor, men flera på Imperiets sida, då Kendricks män, som drevs av ilska, ryckte längre och längre in i staden. Deras fart svepte dem igenom likt ett tidvatten. Imperiets män var starka krigare, men de var de män som användes för att attackera och som togs med överraskning; snart var de oförmögna att organisera och hålla tillbaka Kendrick svällande armé. De blev tryckta tillbaka och föll i stora antal.

      Efter nästan en timme av intensiva strider, blev Imperiets förluster till en fullskalig reträtt. Någonstans lät ett horn, och en efter en, började de vända om och galoppera iväg, i försök att komma ut ur staden.

      Med ännu högre rop, jagade Kendrick och hans män efter dem i full skala, hela vägen genom Lucia och drev dem ut ur de bakre portarna.

      Det som återstod av Imperiets bataljon, var fortfarande hundratals starka, män som red för sina liv i organiserat kaos, i en kapplöpning mot horisonten. Det uppstod ett högt tjut från de frigjorda McGill fångarna i Lucia. Kendricks män högg av deras rep och befriade dem när de red, och de fångna slösade ingen tid, utan rusade mot hästarna efter de fallna Imperiesoldaterna, satte upp på dem, strippade liken på vapnen, och anslöt sig till Kendricks män.

      Kendrick armé svällde till nästan dubbla sin storlek, och tusentals av dem jagade efter Imperiets soldater, red upp och ner för bergen alltefter som de närmade sig dem. O'Connor och övriga bågskyttar lyckades plocka några av dem, kroppar föll här och där.

      Jakten gick vidare, Kendrick undrade vart de var på väg, när han och hans män nådde toppen av en kulle, en särskilt hög kulle och han tittade ner för att se en av de största MacGil städerna öster om Silesia—Vinesia—inbäddad mellan två berg, som låg i dalen. Det var en stor stad, mycket större än Lucia, med tjocka stenväggar, och förstärkta portar av järn. Det var här, insåg Kendrick, att resterna av Imperiets bataljoner flydde, när staden stod under skyddet av Andronicus tiotusentals män.

      Kendrick tog en paus med sina män på toppen av kullen och tog in situationen. Vinesia var en större stad, och de var vida underlägsna. Han visste att det skulle vara dumdristigt att försöka, det skulle vara det säkraste att sätta kurs för att återvända till Silesia och vara tacksam för deras seger här i dag.

      Men Kendrick var inte på humör för säkra val—och inte var hans män det heller. De ville se blod. De ville hämnas. Och på en dag som denna, betydde inte längre oddsen något. Det var dags att låta Imperiets män få veta vad MacGils var gjorda av.

      "ANFALL!" skrek Kendrick.

      Ett jubel framträdde, och tusentals män rusade fram, anföll hänsynslöst ner för backen, mot den stora staden och den större motståndaren, beredda att ge upp sina liv, att riskera allt för ära och tapperhet.

      KAPITEL FYRA

      Gareth hostade och rosslade när han snubblade fram över det ödsliga landskapet, hans läppar var nariga av brist på vatten, hans ögon ihåliga med mörka ringar under dem. Det hade varit några skakande dagar, och han

Скачать книгу