LITMIR.BIZ

Скачать книгу

mot honom med tårar i ögonen och tog tag i hans händer.

      ”Snälla, herre, hjälp mig. Det gäller Erec!”

      ”Vad har hänt?”, frågade hertigen oroat.

      ”Han är i svår fara. I denna stund står han ensam inför en hel armé! Han lät mig inte bli kvar. Snälla! Han behöver hjälp!”

      Utan ett ord kom alla riddare på fötter och började springa från salen. Inte en enda av dem tvekade, och hon vände om och sprang med dem.

      ”Stanna här!”, uppmanade Brandt.

      ”Aldrig!”, sa hon och sprang i hälarna på honom. ”Jag leder er till honom!”

      De sprang tillsammans längs korridorerna, ut genom palatsets portar och till en grupp väntande hästar. Alla satt upp i sadelarna utan ett ögonblicks tvekan. Alistair kastade sig upp på Warfkin, sporrade honom och satte av, lika enträgen som alla de andra.

      När de drog fram genom hertigens hov började soldater från alla håll sitta upp och följa dem på sina hästar – när de väl lämnade Savarias portar bakom sig åtföljdes de av en kontingent om gott och väl hundra man. Alistair red i täten, vid sidan av Brandt och hertigen.

      ”Om Erec får veta att du rider med oss så blir det mitt huvud som ryker”, sa Brandt som red intill henne. ”Snälla, min fru, säg oss bara var han är.”

      Men Alistair skakade envist på huvudet, höll tillbaka tårarna och red fortare, med mullret av alla ridande män omkring sig.

      ”Hellre dör jag än överger Erec!”

      KAPITEL TRE

      Thor red vaksamt fram på skogsstigen, med Reece, O’Connor, Elden och tvillingarna till häst vid sin sida och Krohn i hälarna, på väg ut ur skogen på andra sidan Klyftan. Thors hjärta slog snabbare när de till sist nådde den täta skogens gräns. Han lyfte en hand och signalerade att de andra skulle vara tysta, och alla stannade blickstilla bredvid honom.

      Thor blickade ut och spanade över den vida vyn av stränder, öppen himmel och längst bort det väldiga gula hav som skulle föra dem till Imperiets fjärran länder. Tartuviska havet. Thor hade senast sett dess vågor på resan till De hundra. Det kändes märkligt att vara tillbaka – och denna gång på ett uppdrag som avgjorde ödet för hela Ringen.

      Efter att de korsat bron över Klyftan hade ritten genom skogen i Vildlanden varit händelselös. Thor hade fått instruktioner av Kolk och Brom att spana efter ett litet skepp som skulle ligga förtöjt vid det Tartuviska havets stränder, väl dolt under ett jättelikt träds hängande grenar. Thor hade följt anvisningarna till punkt och pricka, och redan när de kom till skogsranden såg han skeppet, väl dolt och redo att föra dem dit de nu var tvungna att resa. Han var lättad.

      Men så såg han sex imperiesoldater. De stod i sanden framför skeppet och inspekterade. En av dem hade klättrat ombord på skeppet, som låg där intill stranden och guppade i det stillsamma vågskvalpet. De skulle inte vara där.

      Det var rena oturen. När Thor spanade ut mot horisonten såg han också den avlägsna siluetten av vad som såg ut som hela Imperiets flotta, tusentals skepp med Imperiets svarta banér. Som tur var seglade de inte i riktning mot honom, utan åt ett annat håll som skulle ta dem den långa vägen runt Ringen till McClouds sida, där de nu tagit sig över Klyftan. Det var tur att flottan nu var upptagen och på annan väg.

      Men en patrull var alltså här. Sex imperiesoldater, förmodligen spanare på ett rutinuppdrag som mer eller mindre råkat snubbla över Legionens skepp. Tidpunkten var den sämsta tänkbara. Om Thor och de andra kommit bara några minuter tidigare så skulle de förmodligen redan ha varit ombord och på sin väg. Nu hade de istället en strid framför sig. Det gick inte att undvika.

      Thor spanade upp och ned längs med stranden och såg inga andra imperietrupper. Den omständigheten var åtminstone till deras fördel. Förmodligen var det alltså bara en patrull som var där på egen hand.

      ”Jag hade trott att båten skulle vara väl gömd”, anmärkte O’Connor.

      ”Inte tillräckligt, tydligen”, sa Elden.

      De satt alla sex på sina hästar och såg mot skeppet och soldaterna.

      ”Det lär inte dröja länge innan de meddelar andra imperietrupper”, noterade Conven.

      ”Och då får vi ett helt litet krig i famnen”, tillade Conval.

      Thor visste att de hade rätt, och att det var en risk de inte kunde ta.

      ”O’Connor”, sa Thor. ”Du är den träffsäkraste av oss. Jag har sett dig träffa mitt i prick på femtio meters håll. Ser du honom där i fören? Vi får bara en chans till det här. Klarar du det?”

      O’Connor nickade sammanbitet, med ögonen fästade på imperiesoldaterna. Han sträckte sig målmedvetet efter bågen över axeln, lyfte den, satte en pil till strängen och stod redo.

      Alla såg på Thor som själv kände sig redo att ge ordern.

      ”O’Connor skjuter på min signal. Samtidigt sätter vi andra av mot dem där nedanför. Alla vi andra använder kastvapen när vi närmat oss. Försök komma så nära som möjligt.”

      Thor gjorde ett tecken med handen, och plötsligt hade O’Connor släppt strängen.

      Pilen sköt genom luften med ett vinande läte. Träffen var perfekt och pilspetsen satte sig i hjärtat på imperiesoldaten i fören av skeppet. Soldaten blev stående en stund med uppspärrade ögon, som om han inte förstått vad som hänt, och sedan kastade han armarna åt sidan och föll huvudstupa framåt, i ett svanhopp som slutade platt på stranden vid de andra soldaternas fötter. Sanden färgades röd.

      Thor och de andra anföll, som ett väloljat maskineri där varje del var synkroniserad med de andra. Ljudet av hovar i galopp gick inte att dölja och de sex soldaterna vände sig om. Soldaterna kastade sig upp på sina egna hästar och red för att möta dem i mitten.

      Men Thor och hans mannar hade fortfarande överraskningsmomentet på sin sida. Thor sträckte på sig och kastade en sten med slungan som på tjugo meters håll träffade i tinningen på en soldat som var på väg upp på hästen. Han föll av igen, död och med tömmarna fortfarande i sina händer.

      När de kommit närmare kastade Reece sin yxa, Elden sitt spjut och tvillingarna sina dolkar. Sanden var ojämn och hästarna halkade fram vilket gjorde det svårare än vanligt att kasta. Reece yxa nådde sitt mål och dödade en, men de andra missade.

      Då återstod fyra. Ledaren lösgjorde sig från gruppen och satte av mot Reece som var obeväpnad eftersom han just kastat sin yxa men ännu inte hunnit dra sitt svärd. Reece stålsatte sig, men i sista sekund hade Krohn kastat sig fram och bitit soldatens häst i benet. Hästen rasade ihop och ryttaren föll till marken så att Reece räddades i sista sekund.

      Reece drog svärdet, stack och dräpte soldaten innan han hunnit komma på fötter.

      Då återstod tre. En av dem var på väg mot Elden med en yxa som han svingade mot huvudet. Elden blockerade med skölden och svingade i samma rörelse sitt svärd och högg yxskaftet itu. Sedan slog Elden till med sin sköld, med en träff på sidan av angriparens skalle så att han slogs av hästen.

      En annan soldat drog ett stridsgissel från höften och svingade snabbt den långa kedjans spikförsedda ände mot O’Connor. Det gick för snabbt för att O’Connor skulle hinna reagera.

      Thor såg vad som höll på att hända och rusade fram till sin väns sida och högg med svärdet mot stridsgisslets kedja. Det hördes ett otäckt ljud av svärd som högg genom järn. Thor häpnade över skärpan i klingan. Spikklotet flög iväg utan att skada någon och landade i sanden. Det räddade O’Connors liv. Då red Conval fram och stötte ett spjut i soldaten och dräpte honom.

      Den siste av imperiesoldaterna insåg att han var i ett desperat underläge. Han vände om med skräck i ögonen och galopperade bort över stranden

Скачать книгу