LITMIR.BIZ

Скачать книгу

ibland när han hade kvällslektioner, så – vad gör man icke för kärleken – då inställde han lektionen, och kom till henne. Och så gingo de ut och promenerade.

      Men så led det till bröllopet. Då blev det annat av. Då gingo de till Brunkeberg och skulle se på möbler. Och då måste de börja med det viktigaste. Louise ville inte vara med, när han skulle köpa sängen, men hur det var, så gick hon med. De skulle ha två sängar, förstås, som skulle stå bredvid varandra, för att det inte skulle bli så många barn, förstås! Och valnöt skulle det vara, varenda bit, äkta valnöt. Och så skulle de ha rödrandiga madrasser med resårer och långkuddar av fjäder. Och var sitt täcke, men likadana naturligtvis, och Louise ville ha sitt blått, för hon var blond.

      Och så gingo de till Leja. Först, naturligtvis, en veilleuse av röd fluss till sängkammaren, och en venus i biscuit. Och så bordsservisen; sex dussin glas av var sort med slipade kanter. Och så knivar och gafflar, räfflade och märkta. Och slutligen köksattiraljen. Men då måste mamma gå med.

      Och Gud vad han hade mycket att göra! Acceptera växlar, springa i banker, söka hantverkare, få våning, sätta opp gardiner. Och han räckte till. Arbetet fick ligga litet efter, men vänta, bara han blev gift, så skulle han nog ta igen det!

      De skulle bara ha två rum att börja med, ty de skulle vara så förståndiga, så! Men efter man nu bara skulle ha två rum, så kunde man ha råd att ha dem trevligt. Och så fick han två rum och kök en trappa upp på Regeringsgatan för sex hundra kronor. Och när Louise anmärkte att de lika så gärna kunnat ta tre rum och kök fyra trappor upp för fem hundra kronor, så blev han litet förlägen, men vad gör det, bara man höll av varandra. Ja, det menade Louise också, men hon såg intet hinder för avhållningen i tre rum för lägre hyra än i två för högre. Ja, han var dum, det visste han, men det gjorde ingenting bara man höll av varann.

      Och så voro rummen i ordning. Och sängkammaren var som ett litet tempel. Och de båda sängarne stodo där bredvid varann som två ekipage. Och solen lyste på det blåa täcket och de vita, vita lakanen, och de små öronkuddarne med namnen broderade av en ogift tant; det var stora blommiga bokstäver, som slingrade sig i varandra som i en enda omfamning och kysstes här och där när de råkades i knutarne. Och frun hade sin alkov för sig och en japansk skärm före. Och i salongen, som var matsal och arbets- och mottagningsrum, där stod hennes piano (som kostat tolv hundra kronor), och där stod hans skrivbord, med tio lådor, «valnöt varenda bit» och trymåerna med hela glas, och fåtöljer och skänk och matbord. «Det såg ut som det verkligen bodde folk i det rummet», och de kunde inte förstå vad man skulle med matsal att göra, som alltid var ett sådant otrevligt rum med sina rottingsstolar!

      Och så blev det bröllop, på en lördagskväll! Och så på söndagsmorgonen! Hej! vilket liv! Är det inte skönt att vara gift! Är inte äktenskapet en härlig uppfinning! Man får ju rakt göra vad man vill, och så komma föräldrar och syskon och gratulera en till på köpet!

      Och sängkammaren ligger mörk ännu klockan 9 på morgonen. Han vill ej öppna luckorna för dagsljuset, utan tänder än en gång den röda veilleusen och den kastar sitt förtrollande sken över det blåa täcket och de vita lakanen som ligga litet skrynkligt, och biscuit-venus står där rosenröd och oblyg; och där ligger den lilla frun, så saligt förkrossad, men så utsövd, som om det varit första natten hon sovit gott i hela sitt liv. Och det kör inte på gatan i dag, ty det är söndag, och klockorna ringa förstgången, så jublande, så raska tag, som om de kallade hela världen till samman att tacka och lova den som skapade man och kvinna. Och han viskar i örat på lilla frun, att hon skall vända sig bort, ty han vill gå ut och säga till om frukost. Och hon sticker huvudet i kuddarne. Och han smyger åt sig nattrocken och går bakom skärmen att få på sig litet kläder.

      Och så kommer han ut i salen, och solen har slagit en stor strålande väg på golvet; och han vet icke om det är vår, sommar, höst eller vinter; han vet bara, att det är söndag! Och han känner sin ungkarlstid som något otäckt mörkt vika undan, och i sitt hem känner han en fläkt från det gamla hemmet och på samma gång sina blivande barns hem!

      Hej, vad han är stark! Han känner framtiden komma emot sig som ett berg! Han skall blåsa på det och det skall störta ner, ner som sand för hans fötter, och han skall flyga över skorstenar och takåsar med sin lilla hustru på armen.

      Och så plockar han ihop sina kläder som han kastat runt kring rummet; och vita halsduken hittar han på en tavelram, där den satt sig som en vit fjäril.

      Och så går han ut i köket. Ha, vad den nya kopparn lyser blank, och de nyförtenta kastrullerna! Det är hans och hennes! Och så får han upp flickan, som kommer ut i underkjolen. Och han förvånar sig över att han icke ser hennes nakenhet. Hon är könlös för honom! Ty för honom finns icke mer än en kvinna! Han känner sig kysk som en far inför sitt barn och han ger henne order att gå ner på Tre Remmare och beställa en frukost, genast, men briljant skall den vara. Porter och Bourgogne! Källarmästarn vet nog för resten. Hälsa fråm mig bara!

      Och så går han och knackar på sängkammardörrn.

      – Får jag komma in?

      Ett litet skrik: Nej, min vän, dröj lite!

      Och så dukar han själv. Och när frukosten kommer, lägger han upp på deras nya assietter. Och så krusar han servetterna. Och så torkar han vinglasen. Och så sätter han brudbuketten i ett glas framför fruns kuvert. Och när hon slutligen kommer ut i den stickade morgonrocken, och solen bländar henne, får hon en liten svimning, bara en liten, så att han får henne ner i fåtöljen framför frukostbordet. Och nu måste frun ta en liten, liten kumminsup i ett likörglas, och så en kaviarsmörgås. «Å, så roligt! Man får ju göra precis som man vill, när man är gift! Tänk, vad skulle mamma säga, om hon såg sin Louise supa.» Och han serverar henne och springer och passar opp alldeles som hon vore hans fästmö ännu. Vilken frukost efter en sådan natt! Och ingen har rätt att «säga något». Och det är rätt och riktigt, och man roar sig med det allra bästa samvete, och det är det roligaste av alltsammans. Han har nog förr varit med om sådana frukostar, men vilken himmelsvid skillnad! Olust, oro, han ville inte tänka på det! Och när han efter ostrona dricker ett glas äkta Göteborgsporter, då kan han icke nog förakta alla ungkarlar. «Tänk sådana dumma människor som inte gifta sig! Sådana egoister; skulle det inte vara skatt på dem som på hundar!» Men frun vågar invända, så vänligt och undfallande som möjligt, att «hon tycker det nog är synd om de stackarne ändå, att de icke alla ha råd att gifta sig, ty hade de råd, skulle de nog gifta sig allesammans!» Och notarien känner en tagg i hjärtat, och blir rädd ett ögonblick, som efter att ha varit övermodig. Hela hans lycka vilade ju på en ekonomisk fråga, och om, om… Bah! Ett glas Bourgogne! Nu skulle det bli arbeta av! De skulle få se!

      Och så kommer en stekt orre med lingon och Västeråsgurkor. Frun blir litet häpen, men det är så roligt.

      – Kära Ludvig lilla, och hon lägger sin darrande lilla hand på hans överarm, ha vi råd med detta! Hon säger lyckligtvis vi!

      – Bah! En gång är ingen gång! Sen få vi äta sill och potatis!

      – Äter du sill och potatis?

      – Tror ja’det!

      – Ja, när du har varit ute och rumlat och får en Chateaubriand ovanpå!

      – Hon skulle inte prata! Nej, skål! Det var en makalös orre! Och så kronärtskockor!

      – Nej, men är du alldeles förryckt, Ludvig! Kronärtskockor den här årstiden! Vad skulle inte de kosta!

      – Kosta? Äro de inte goda? Nå! Det är ju huvudsaken. Och så vin! Mera vin! Tycker du inte livet är skönt! Å! Det är härligt, härligt!

      Klockan sex eftermiddagen stod en Westerlingare, en kalesch, utanför porten. Frun höll på att bli ond. Men vad det var skönt att så där halvligga bredvid varandra på baksätet och sakta gunga fram ut åt Djurgården. Det var alldeles som att ligga i samma säng, viskade Ludvig,

Скачать книгу