LITMIR.BIZ

Скачать книгу

sig själv om att det var en tillfällig situation. Hon hade lyckats få fyra av Mogsys fem valpar adopterade av hennes vänner i stan, men Rain, den svagaste, var svårare att sälja, och ingen verkade ens det minsta intresserad av att ta mamman, som var, för att uttrycka det försiktigt, en ful hundracka.

      När hundarna hade släppts ut och matats, gick Emily tillbaka in i köket. Under tiden hade Daniel lyckats springa ut i trädgården för att hämta morgonens ägg från kycklingarna Lola och Lolly och brygga en kanna kaffe. Emily tog en mugg, andades tacksamt in doften och gick sedan över till den stora Arga-ugnen - en annan antikvitet från hennes pappa som hon hade återställt - och började med att pochera ägg.

      Av alla rum i huset var köket ett av Emilys favoriter. Det stackars rummet hade förstörts av tid och övergivande när hon först kom, sedan hade stormen orsakat ytterligare skador och sedan hade brödrosten exploderat och orsakat en brand. Rökskadorna hade varit mycket mer destruktiva än den faktiska branden; som bara hade skadat en hylla och konsumerat några kokböcker, medan röken hade lyckats genomsyra varje spricka, vilket lämnade strimmor av svart och lukten av bränd plast varhelst den hade rört vid.

      På bara sex korta månader hade allt som kunde ha gått fel hänt med det rummet. Men efter några sena kvällar hade det äntligen återställts och såg charmigt ut, med sitt retrokylskåp och originalvita viktorianska Belfast-handfat och dess svarta marmorerade bänkskivor.

      "Det visar sig," sade Emily och lade dit sitt femte försök till ett pocherat ägg på Daniels tallrik, "att jag trots allt inte är en så hemsk kock."

      "Där ser du." sade Daniel, skar i äggets vita och lät den gyllene äggulan rinna över hans rostade bröd. ”Jag sa ju det. Du måste lyssna på mig oftare.”

      Emily log och tyckte om Daniels milda humor. Ben, hennes ex, hade aldrig fått henne att skratta som Daniel gjorde. Han hade aldrig kunnat trösta henne i hennes ögonblick av panik heller. Med Daniel var det som att ingenting någonsin var för stort att hantera. Vare sig det var en storm eller brand, fick han henne alltid att känna att allt var okej, att det var hanterbart. Hans stabilitet var en av de mest tilltalande sakerna med honom. Han kunde lugna henne på samma sätt som havet lugnade henne. Men hon var fortfarande aldrig säker på var han stod, om han kände vad hon kände. Hon kände att deras förhållande var som tidvattnet, att det inte gick att kontrollera.

      "Så," sade Daniel och tuggade glatt på sin frukost, "efter att vi har ätit, borde vi förmodligen börja göra oss redo."

      "Gör oss redo för vad?" frågade Emily och smuttade på sin andra mugg ångande svart kaffe.

      "Det är Memorial Day-paraden," sade Daniel.

      Emily kom vagt ihåg att hon var på den paraden när hon var barn och ville se den igen, men hon hade redan fått tillräckligt med problem idag för att tillåta sig en resa.

      ”Jag har för mycket att göra här. Jag måste städa gästrummet.”

      "Redan gjort," svarade Daniel. "Jag fixade rummet medan du var med hundarna."

      ”Gjorde du?” frågade Emily misstänksamt. "Bytte du ut handduken?"

      Daniel nickade.

      "Och mini-schampon?"

      ”Japp.”

      "Och de små påsarna med kaffe och socker?"

      Daniel höjde ett ögonbryn. ”Allt som behövde ersättas ersattes. Jag bäddade sängen - och innan du säger någonting, ja, jag vet hur man bäddar en säng, jag har bott ensam i flera år. Allt är klart för honom när han kommer tillbaka. Så kommer du till paraden?”

      Emily skakade på huvudet. "Jag måste vara här när Mr Kapowski kommer tillbaka."

      "Han behöver inte en barnvakt."

      Emily bet sig i läppen. Hon var nervös över sin första gäst och desperat efter att göra ett bra jobb. Om hon inte klarade av detta, skulle hon återvända till New York med svansen mellan benen. Antagligen för att sova på Amys soffa, eller ännu värre, i mammans gästrum.

      ”Men vad händer om han behöver något. Fler kuddar? Eller—”

      "—mer bananer?" avbröt Daniel avbröt med ett leende.

      Emily suckade besegrat. Daniel hade rätt. Herr Kapowski förväntar sig inte att hon skulle vänta på honom. Om något skulle han förmodligen föredra att hon inte störde alltför mycket. Han var trots allt på semester. De flesta ville bara ha lugn och ro.

      "Kom igen," uppmanade Daniel. Det blir kul.”

      "Okej," sade Emily och vred sig. "Jag kommer."

      *

      Överallt Emily tittade såg hon amerikanska flaggor. Hennes vision hade blivit ett kalejdoskop av stjärnor och ränder, vilket fick henne att gapa av förundran. Flaggor hängde i varje butiksfönster, i vajrar från lyktstolpe till lyktstolpe. Det fanns till och med några på bänkarna. Och det var ingenting jämfört med antalet flaggor som viftades av förbipasserande. Alla som promenerade längs trottoaren tycktes ha en.

      "Pappa," sade Emily och tittade upp på sin pappa. "Kan jag också få en flagga?"

      Den långa mannen log ner mot henne. "Naturligtvis kan du få det, Emily Jane."

      "Jag också, jag också!" ropade en liten röst.

      Emily vände sig om för att se sin syster Charlotte. Hennes ljusa purpurfärgade halsduk var lindad runt hennes nacke, så osammanhängande med hennes stövlar med nyckelpigor på. Hon var bara ett litet barn som knappt kunde hålla balansen.

      De följde efter sin pappa, båda flickorna i varsin hand, när de gick med honom tvärs över gatan och in i en liten butik som sålde hemgjorda pickles och maträtter i burkar.

      "Men hej Roy." Damen bakom disken strålade. Sedan log hon mot de två små flickorna. "På semester?"

      "Ingen gör Memorial Day som Sunset Harbor," svarade hennes pappa i sin lättsamma vänlighet. "Två flaggor till flickorna Karen."

      Damen hämtade några flaggor bakom disken. "Varför gör vi det inte till tre?" sade hon. "Glöm inte dig själv!"

      "Vad sägs om fyra?" sade Emily. "Vi får inte glömma mamma."

      Roys käke stelnade och Emily visste direkt att hon hade sagt fel sak. Mamma skulle inte vilja ha en flagga. Mamma hade inte ens kommit med dem till Sunset Harbor för deras helgsemester. Det var bara dem tre. Igen. Det verkade vara dem tre allt oftare.

      "Två duger," svarade hennes pappa lite hårt. "Det är bara till barnen."

      Kvinnan bakom kassan räckte flickorna varsin flagga och hennes vänlighet ersattes av en generad typ av besvärlighet när hon insett att hon av misstag hade gått över en otalad, osynlig gräns.

      Emily såg när hennes far betalade kvinnan och tackade henne, och hon noterade hur hans leende var framtvingat nu, hur hans hållning var styvare. Hon önskade att hon inte hade sagt något om mamma. Hon tittade på flaggan i sina vantar, och plötsligt kändes det som att det inte fanns något att fira.

      Emily flämtade och fann sig tillbaka på Sunset Harbour high street med Daniel. Hon skakade på huvudet och slog bort de virvlande minnen. Detta var inte första gången hon upplevde en plötslig återkomst av ett förlorat minne, men upplevelsen chockade henne fortfarande.

      "Är du okej?" sade Daniel och rörde lätt vid hennes arm oroat ansiktsuttryck.

      "Ja," svarade Emily, men hennes röst lät bedövad. Hon försökte le men lyckades bara svagt höja munnen. Hon hade inte berättat för Daniel om hur hennes barndomsminnen återvände till henne i fragment; hon ville inte skrämma honom bort.

      Emily bestämde sig för att inte låta de påträngande minnen förstöra hennes glädje och kastade sig själv in i firandet. Många år hade gått sedan hon var här senast, men Emily

Скачать книгу