LITMIR.BIZ

Скачать книгу

himlen blev svart började Emily känna att huset blev mer som en riktig B&B, att det hade börjat likna det hon föreställde sig. På många sätt hade hon nått punkten där det inte fanns någon återvändo. Inte bara med hennes B&B, utan med hennes känslor för Daniel. Hon älskade honom. Hon älskade sin B&B. Och hon hade ingen tvekan i sitt sinne om något av det.

      ”Jag tycker att vi borde stanna hos mig ikväll,” meddelade Daniel när klockan visade midnatt.

      "Visst," sade Emily, lite förvånad. Hon hade aldrig sovit i Daniels vagnshus och undrade om det var ett slags försök på hans vägnar att visa sitt engagemang för henne när han tidigare inte lyckats säga de tre små orden.

      De låste hennes B&B och korsade gräsmattan till där Daniels lilla vagnshus stod i mörkret. Han öppnade dörren och gestikulerade att Emily kunde stiga in.

      Emily kände sig alltid så mycket yngre när hon kom in till Daniels hus. Det var något med hans stora samling av skivor och böcker som skrämde henne. Hon kollade i hyllorna och tittade på alla akademiska artiklar som Daniel ägde. Psykologi. Fotografi. Han hade böcker om många olika ämnen. Och mycket till Emilys nöje var alla dessa skrämmande akademiska texter inklämda mellan massa däckarromaner.

      ”Du skojar!” utbrast hon. "Har du läst Agatha Christie?"

      Daniel ryckte bara på axlarna. ”Inget fel med en Agatha då och då. Hon är en fantastisk författare.”

      "Men är inte hennes böcker för medelålders kvinnor?"

      "Varför läser du inte en och berättar det för mig?" sade han fräckt.

      Emily slog honom med en kudde. "Hur vågar du! Trettiofem är knappast medelålders!”

      De skrattade när Daniel brottade Emily ner på soffan. Han kittlade henne nådelöst, fick henne att skrika och puckla på hans rygg med knutna nävar. Sedan föll de båda, utmattade från lekkampen, i en stor röra av kroppsdelar. Emilys fniss dog ut. Hon flämtade med armarna lindade runt Daniel och drog sina fingrar genom hans hår. Deras busiga humör bleknade och blev allvarligare.

      Daniel drog sig tillbaka så att han kunde se hennes ansikte. "Du är så vacker," sade han. "Jag är inte säker på om jag sagt det till dig."

      Emily kunde läsa mellan raderna om vad han försökte säga. Han hänvisade till tidigare, till att han inte har berättat för henne att han också älskade henne. Han försökte kompensera för det nu genom att duscha henne med komplimanger. Det var egentligen inte samma sak, men hon var glad över att få höra det ändå.

      "Tack," mumlade hon. "Du är inte så illa själv."

      Daniel log, det sneda leendet som Emily älskade så mycket.

      ”Jag är så glad att jag träffade dig,” fortsatte han. ”Mitt liv nu jämfört med hur det var före dig, det är nästan obegripligt. Du har vänt allt upp och ner.”

      ”På ett bra sätt hoppas jag,” sade Emily.

      "På bästa sätt" försäkrade Daniel henne.

      Emily kände att hennes kinder blev rosa. Trots att hon tyckte om att höra Daniel säga dessa ord, var hon fortfarande blyg, fortfarande lite osäker på var hon stod med honom, och osäker på hur nära hon egentligen borde låta sig själv komma honom, med tanke på hur det var med hennes B&B.

      Daniel verkade kämpa för att säga nästa ord. Emily såg på honom tålmodigt med en uppmuntrande blick.

      "Om du försvann, vet jag inte vad jag skulle göra," sade Daniel. ”Eller jo, det gör jag faktiskt. Jag skulle åka till New York för att vara med dig igen.” Han tog hennes hand. ”Det jag säger är, stanna hos mig. Okej? Vilket ställe det än är, stanna med mig.”

      Daniels ord berörde Emily djupt. Det var en sådan uppriktighet, sådan ömhet. Det var inte kärlek han kommunicerade utan något annat, något liknande eller minst lika viktigt. Det var en önskan att vara med henne oavsett vad som hände med hennes B&B. Han förvisade den tickande klockan och sa att han inte brydde sig om hon inte fick det att fungera till den fjärde juli, att han fortfarande skulle vara med henne.

      "Det kommer jag," sade Emily och stirrade förtjust på honom. ”Vi ska vara tillsammans. Oavsett vad."

      Daniel lutade sig fram och kysste Emily djupt. Hon kände att kroppen blev varm som svar på honom, och värmen mellan dem förstärktes. Då ställde sig Daniel upp och räckte ut en hand till henne. Hon bet sig själv i läppen, tog handen och följde honom spänt när han ledde henne till sovrummet.

      KAPITEL SJU

      Dejten hade varit exakt vad både Emily och Daniel behövde. Ibland blev de båda så tyngda av allt arbete på hennes B&B att det var lätt att låta sådana saker glömmas bort. Så det var ingen överraskning när de båda sov genom sina alarm som ringde klockan åtta. Emily i synnerhet hade mycket sömn att komma ikapp med.

      När de båda äntligen vaknade - vid vad som nu kändes som en absurt sen tid, klockan nio - beslutade de att det skulle vara bäst att njuta av lite mer tid i sängen, eftersom de hade haft det så bra mellan lakan kvällen innan.

      De gick till slut upp cirka tio, men även då åtnjöt de en lång, lat frukost innan de äntligen erkände att de borde gå tillbaka till huvudhuset för att fortsätta arbeta med de nya rummen.

      "Du, titta," sade Daniel när han stängde dörren till vagnshuset och låste den bakom dem. "Det står en bil där borta."

      “En annan gäst?” ifrågasatte Emily.

      De började promenera tillsammans, hand i hand, uppför grusvägen. Emily tittade upp mot huset, där hon kunde se en kvinna med glansigt svart hår stående på verandan, med flera väskor bredvid henne, och ringde på dörrklockan om och om igen.

      ”Jag tror att du har rätt,” sade Daniel.

      Emily flämtade och insåg plötsligt vem den stod där.

      "Å nej, jag har glömt Jayne!" utbrast hon. Hon kontrollerade klockan. Elva. Jayne hade sagt att hon skulle komma vid tio. Hon hoppades att hennes stackars vän inte hade stått där en hel timme och ringt på klockan.

      "Jayne!” ropade hon och rusade uppför grusvägen. ”Förlåt mig! Jag är här!”

      Jayne vände sig om vid ljudet av hennes namn. ”Em!” ropade hon och vinkade. När hon märkte att Daniel gick mot dem bara några steg bakom, sköt hennes ögonbryn upp, som för att säga, "Vem är den här killen?"

      Emily nådde henne och de två kvinnorna kramade varandra.

      "Har du stått här i en timme?" Frågade Emily oroligt.

      ”Äh, sluta nu Emily. hur väl känner du mig? Naturligtvis kom jag inte hit i tid. Jag var cirka fyrtio minuter sen!”

      ”Men ändå,” sade Emily ursäktande. ”Femton minuter är ganska lång tid att stå på någons veranda.”

      Jayne sparkade till verandan med sin sko. “Robust, solid veranda. Dem har gjort ett bra jobb.”

      Emily skrattade. Just då nådde Daniel fram till dem.

      "Jayne, det här är Daniel," sade Emily snabbt och visste att hon inte hade något annat val än att presentera honom.

      Daniel skakade artigt Jaynes hand, även om hon tittade på honom som en köttbit.

      "Trevligt att träffa dig," sade han. "Emily har berättat allt om dig."

      "Har hon?" sade Jayne, med ögonbrynen uppe i pannan. ”För hon har inte berättat någonting om dig. Du är en välbevarad hemlighet, Daniel.”

      Emily kunde inte låta bli att rodna. Jayne var inte en subtil eller kvinna. Emily hoppades bara att Daniel inte letade efter mening i hennes ord och kom med slutsatser

Скачать книгу