Nästan borta - Блейк Пирс

Скачать книгу

däremot inget meddelande—Maureen hade bara sagt att de skulle möta henne på flygplatsen. Gångavståndet till passkontrollen kändes oändlig. Hon omgavs av konversationer på flera olika språk. Cassie koncentrerade sig på paret som gick framför henne i kön och insåg hur lite franska hon faktiskt förstod. Verkligheten var så annorlunda från lektionerna i skolan och de inspelade franskadialogerna. Hon kände sig plötsligt ängslig, ensam och sömnberövad. Hennes kläder stod också ut som svettiga och rynkiga i jämförelse med de elegant klädda franska resenärerna runtom henne.

      Så fort hon fått tag på sina väskor skyndade hon sig till en toalett, bytte om till en fräsch tröja och fixade till håret. Hon kände sig fortfarande inte redo att möta sin familj och hon hade ingen aning om vem som väntade henne. Maureen hade sagt att huset var över en timmes bilfärd från flygplatsen, så förmodligen hade inte barnen följt med. Hon skulle inte hålla utkik efter någon större familj. Vilket leende ansikte som helst fick räcka.

      Men i havet av människor som såg på henne fann hon inga bekanta blickar, trots att hon hade placerat väskan med ”Maureens au pairer” längst fram på väskvagnen. Hon gick långsamt från gaten till ankomsthallen och såg sig bekymrat omkring efter någon som skulle känna igen henne, vinka eller ropa efter henne.

      Men alla verkade vänta på någon annan.

      Hennes kalla händer tog tag hårt i vagnens handtag och hon sicksackade genom ankomsthallen, förgäves letande medan folkhavet successivt tunnades ut. Maureen hade aldrig sagt något om hur hon skulle göra om detta hände. Skulle hon ringa någon? Fungerade ens hennes telefon i Frankrike?

      Just då hon tog ett sista desperat varv runt golvet så såg hon det.

      ”CASSANDRA VALE”

      En liten skylt som hölls upp av en mörkhårig man i svart jacka och jeans.

      Han stod mot väggen med blicken fäst på mobilskärmen, utan någon som helst tanke på att leta efter henne.

      Hon gick tveksamt fram till honom.

      ”Hej—Jag är Cassie. Är du…?” frågade hon, men orden dog på hennes tunga då hon insåg att hon inte hade någon aning om vem han kunde vara.

      ”Ja,” sa han med en tjock accent. ”Följ med mig.”

      Hon var på väg att presentera sig mer utförligt, att uttala orden hon hade övat på om hur exalterad hon var att tas in av familjen, när hon såg det laminerade kortet på hans jacka. Han var taxichaufför; namnskylten hade flygplatsens logga.

      Familjen hade inte kommit för att möta upp henne alls.

      KAPITEL TRE

      Paris stadsbild tornade upp sig framför Cassie. Höga lägenhetshus och dystra industrikvarter banade väg för natur och församhälle. Eftermiddagen var kall och grå med stunder av regn som spikar från himlen.

      Hon sträckte på nacken för att se ut på vägskyltarna de passerade. De var på väg mot Saint Maur och för en sekund trodde hon att de hade nått sitt mål, när chauffören i stället svängde av och fortsatte resan längs en ny väg.

      Regndropparna smattrade mot bilfönsterna och glaset kylde ned hennes kind. Hon ångrade att hon inte tog ut sin tjockjacka från resväskan. Dessutom höll hon på att dö av hunger—hon hade inte ätit någon frukost och det hade inte funnits tillfälle för lunch.

      Efter drygt en halvtimme var de ute på landet, körde längs Marnesjön, där färgglada pråmar stack ut från den gråa omgivningen, och några få människor, omsvepta av regnjackor, promenerade under trädkronorna. En del grenar stod redan nakna medan andra var beklädda av rostfärgade löv.

      ”Det är kallt idag, eller hur?” observerade hon; ännu ett försök på en dialog med chauffören.

      Hans enda svar var ett muttrad ”Oui”—men han slog åtminstone på värmen i bilen. Hennes huttrande avtog. Nedbäddad av värmen i baksätet lyckades hon sjunka ned i en orolig sömn medan den sista sträckan flög förbi.

      Skarpa skall och tutande väckte henne. Föraren slingrade sig förbi en parkerad lastbil, svängde av motorvägen mot en smal väg, kantad av träd. Regnet hade avtagit och i kvällens matta ljus syntes tydligt hur vacker hösten var. Cassie stirrade ut genom fönstret, tog in åsynen av ett landskap på rullband och lappverket av åkrar och mörka skogar. De passerade en vingård vars symmetriska rader krympte bortom kullarnas kurvor.

      Med sänkt fart tog chauffören dem genom en by. Bleka stenhus med rundade fönster och brant sluttande tak omgav vägen. Bortom husen såg hon öppna fält och en glimt av en å kantad av tårpilar. De for över en stenbro och hennes blick drogs vidare till en hög kyrkspira. Hon undrade hur gammal byggnaden kunde vara.

      Cassie gissade att de äntligen började närma sig herrgården, kanske var de till och med redan i grannskapet. Hon ändrade sig tvärt när de sedan lämnade byn och tog sig längre in bland kullarna. Till slut var hon så borttappad att hon inte ens visste åt vilket håll kyrkan hade varit åt. Hon hade inte förväntat sig att herrgården skulle ligga så avlägset. Hon hörde GPS:en ge ifrån sig ett pip i samband med texten ”Signal avbruten” och hur chauffören frustade irriterat, tog upp sin telefon och kikade på kartan där i stället medan han körde.

      Sedan kom en högersväng mellan två höga grindstolpar och Cassie satte sig rak i ryggen, blickade så långt fram hon kunde längs den utsträckta grusuppfarten. Framför dem stod den höga, eleganta herrgården, vars stenväggar markerades tydligt av solnedgången i bakgrunden.

      Bildäcken knastrade mot stenstigen när bilen stannade utanför en hög och imponerande ingång. Cassie kände nerverna sticka henne som nålar. Huset var betydligt mycket större än vad hon hade förväntat sig. Det var som ett palats, toppat med långa skorstenar och utsmyckade torn. Hon räknade arton fönster i komplicerade stenmönster och detaljer på husets tvåvåningsframsida. Huset såg ut över en formenlig trädgård med felfritt trimmade häckar och stenbelagda gångstigar.

      Hur kunde hon relatera till familjen inuti som bodde i sådan prakt, när hon själv härstammade från raka motsatsen?

      Hon insåg att föraren trummade otåligt med fingrarna på ratten—uppenbarligen skulle han inte hjälpa henne med väskorna. Hon klev kvickt ut ur bilen.

      Den obarmhärtiga vinden kylde ned henne med detsamma och hon skyndade sig till bagageluckan, kånkade ut resväskan ur bilen, över gruset och in under verandans tak där hon kunde ta skydd och stänga jackan.

      Det fanns ingen dörrklocka på den massiva trädörren, bara en tung portklapp i järn som kändes iskall i hennes hand. Ljudet från den var förvånansvärt högt och bara någon sekund senare hörde Cassie trippande fotsteg. Dörren öppnades och hon stod ansikte mot ansikte med ett mörkklätt hembiträde vars hår var snävt bakdraget i en hästsvans. Bakom henne skymtade Cassie en stor hall med yppiga väggbeklädnader och en magnifik trätrappa i slutet av rummet.

      Hembiträdet slängde ett öga bakåt vid ljudet av en dörr som smälldes igen.

      Omedelbart kände Cassie den familjära närvaron av ett bråk. Hon kände det som elektricitet genom luften. Som en annalkande storm. Det kom från hembiträdets nervösa hållning, från ljudet av dörren som smälldes och från avlägsna skrik som nådde en kaotisk klimax och sedan föll i tystnad. Hennes mage snörpte obekvämt ihop sig och hon kände en överväldigande lust att fly därifrån. Att springa efter taxichauffören och ropa tillbaka honom.

      I stället behöll hon fötterna stadigt på plats och tvingade fram ett leende.

      ”Jag är Cassie, den nya au pairen. Familjen har väntat på mig, antar jag.”

      ”Idag?” Hembiträdet såg orolig ut. ”Vänta ett ögonblick.” När hon skyndade sig tillbaka in i huset hörde Cassie henne ropa, ”Monsieur Dubois, kan du komma med en gång?”

Скачать книгу