LITMIR.BIZ

Скачать книгу

hon ställde sig upp och gick tillbaka in i lägenheten. När hon gjorde det, såg hon blodet, hon såg sin mamma.

      “Mamma ligger precis här, längst ner i trappan”, sa hon. “En massa blod. Danielle är någonstans, hon gråter. Pappa går av och an.”

      “Ok. Men titta bara på dina skosnören”, instruerade Skinner. “Och se sedan efter om du kan gå tillbaka ytterligare. Kan du göra det?”

      “Ja. Enkelt. Jag är med Beth... en kompis. Vi har precis kommit tillbaka från biografen. Hennes mamma gick med oss. Hon släppte av mig och väntade framför huset tills jag hade kommit in. Hon gjorde alltid det, väntade tills hon hade sett mig komma in.”

      “Ok. Så fortsätt titta på skosnörena när du går ut ur bilen och gå upp för trapporna. Berätta sedan om allt som hände den eftermiddagen.”

      “Jag gick in i byggnaden och upp till andra våningen, till vår lägenhet. När jag gick fram till dörren och tog fram nycklarna för att låsa upp, hörde jag pappa där inne. Så jag gick bara direkt in. Jag stängde dörren och gick mot vardagsrummet men sedan såg jag mammas kropp. Den låg längst ner i trappan. Hennes högra arm hade fastnat under hennes kropp. Hennes näsa såg helt sönderslagen ut och det var blod överallt. Det mesta av hennes ansikte var täckt i det. Det var över hela mattan, precis där i slutet av trappan. Jag tror att pappa kan ha försökt flytta på kroppen...”

      Chloe tappade tråden. Hon tyckte att det var svårt att fokusera på de där sjabbiga gamla skosnörena. Synen hon beskrev var alltför bekant för att hon skulle kunna ignorera det.

      “Danielle står precis där, precis över henne. Hon har lite blod på sina händer och sina kläder. Pappa pratar riktigt högt i telefonen, säger till någon att komma snabbt, det har skett en olycka. När han hade lagt på, vände han blicken mot mig och började gråta. Han slängde telefonen in i väggen och kom fram till oss och hukade sig ner. Han sa att han var ledsen... att ambulansen var på väg. Sedan tittade han på Danielle och vi kunde knappt förstå vad han sa mellan snyftningarna. Han sa att Danielle var tvungen att gå upp på övervåningen. Hon behövde byta sina kläder.

      “Hon gjorde det, och jag följde efter henne. Jag frågade henne vad som hade hänt men hon vägrade prata med mig. Hon kunde inte ens gråta. Efter en stund hörde vi de första sirenerna. Vi satt där med pappa, väntade på att han skulle förklara vad som skulle hända därnäst. Men det gjorde han inte. Ambulansen kom, sedan polisen. En vänlig polisman tog ut oss på yttertrappan och stannade där med oss tills pappa fördes ut i handbojor. Tills de kom ut med mammas kropp...”

      Plötsligt, försvann bilden av de slitna skosnörena. Hon var tillbaka på yttertrappan, väntade på att deras mormor skulle komma och hämta dem. Den överviktiga polisen var med henne och även om hon inte kände honom, fick han henne att känna sig trygg.

      “Känner du dig ok?” frågade Skinner.

      “Ja”, sa hon med ett nervöst leende. “Det där med att pappa hade slängt telefonen i väggen... det hade jag helt glömt bort.”

      “Hur kändes det att komma ihåg den synen?”

      Det var en svår fråga att svara på. Hennes pappa hade alltid haft ett häftigt temperament, men att se honom reagera så precis efter vad som hade hänt med mamma, fick honom nästan att verka svag och sårbar.

      “Det får mig att känna mig ledsen för hans skull.”

      “Har du klandrat honom för din mammas död ända sedan det skedde?” frågade Skinner.

      “Ärligt talat så varierar det från dag till dag. Det beror på mitt humör.”

      Skinner nickade och frigjorde sig från den statyliknande hållningen. Han ställde sig upp och såg på henne med ett betryggande leende.

      “Jag tror att det räcker för idag. Var god och ring mig om du upplever en liknande reaktion till en brottsplats igen. Och jag skulle vilja se dig igen snart. Kan vi boka in det?”

      Chloe tänkte efter och nickade. “Det kan vi, men jag ska gifta mig snart och jag har alla dessa möten med florister och bagare... det är en mardröm. Kan jag ringa sedan och boka ett datum?”

      “Självklart. Och fram tills dess... håll dig nära Agent Greene. Han är en bra man. Och det var bra av honom att tipsa dig om att komma hit. Kom också ihåg att det faktum att du behöver denna hjälp så här tidigt i din karriär inte betyder någonting. Det är inte en reflektion av din förmåga.”

      Chloe nickade. Hon var medveten om det, men det var ändå skönt att höra Skinner säga det. Hon ställde sig upp och tackade för hans tid. När hon gick ut genom dörren och ut i väntrummet, kunde hon återigen se sin pappa framför sig, när han slängde telefonen i väggen. Men sedan var det också hans kommentar som stack ut - en kommentar hon inte hade glömt, men det hade varit ett otydligt minne framtill idag.

      Han hade tittat på Danielle och med panik i rösten hade han sagt: “Danielle, gumman…gå och byt kläderna. Det dröjer inte länge förrän de kommit hit.”

      Kommentaren snurrade runt i Chloes huvud nästan konstant under resten av eftermiddagen. Det gav henne kalla kårar och tycktes banka på en låst port hon hade lyckats ignorera i sjutton år.

      KAPITEL SJU

      Danielle vaknade upp klockan åtta, med känslan av att hon inte hade sovit ett dugg bra. Hon hade kommit hem från jobbet klockan 2:45 och kollapsat i sängen vid 3:10. Hon brukade inte ha svårt för att sova till elva - ibland ännu senare - men den här morgonen hade hon vaknat 8:01 och var oförmögen att somna om. I ärlighetens namn hade hon inte sovit så bra sedan hon fick veta att Chloe skulle komma tillbaka till stan. Det hade känts som att hennes förflutna sakta smög sig på och att det inte skulle sluta förrän det hade förintat henne.

      Sur och trött, gick Danielle in i duschen och åt sedan frukost. Hon spelade Skinny Puppys album Too Dark Park i bakgrunden. När hon lade ner disken i diskhon, insåg hon var tvungen att gå och handla idag. Vanligtvis var det inget som störde henne, men vissa dagar kändes det som att det skulle vara ett misstag att gå ut bland folk... att folk iakttog henne och väntade på att hon skulle göra fel, så att de kunde peka ut henne.

      Hon var också rädd för att ge brevskrivaren ett tillfälle att följa efter henne, varje gång hon gick ut. Förr eller senare, skulle brevskrivaren säkert sluta skoja runt och helt enkelt ta livet av henne.

      Kanske var det idag det skulle ske.

      Hon körde till matbutiken, redan fullt medveten om att det var en sådan dag... en dag då hon skulle vara rädd för allting. En av de dagar hon skulle kasta blicken över axeln, konstant. Hon körde snabbt, körde till och med mot ett rödljus på vägen, allt för att bli klar så snart som möjligt.

      Ända sedan Danielle började få de störande breven inskjutna under ytterdörren, kände hon ångest varje gång hon spenderade för lång tid på en offentlig plats. Det var alldeles för enkelt att föreställa sig att personen som hade skrivit breven till henne också förföljde henne. Även när hon jobbade brukade hon undra om brevskrivaren satt i baren, med en drink hon precis hade serverat. När hon var ute och hämtade sin kinamat, följde han efter henne, redo att äntligen attackera henne när hon gick tillbaka till sin bil?

      Hon lyckades ta sig till mataffären utan att någonting gick snett, och skyndade sig in i butiken. Hon nästan sprang mellan hyllorna med sin kundvagn, fortfarande orolig över vad som kunde ske. Brevskrivaren kunde också vara därinne, kanske övervakade han henne när hon gick mellan hyllorna, kanske kunde han se henne klart och tydligt när hon stod i grönsaksavdelningen, eller framför hyllan med alla frukostflingor.

      Detta var dagen efter att Martin hade chockat henne med sin aggressivitet och rädslan hade greppat tag i henne allt starkare. Paranoian växte var minut, så hon sänkte på huvudet och gick med uppskjutna

Скачать книгу