LITMIR.BIZ

Скачать книгу

ok. De hade olika intressen och passioner, och ingen av dem var speciellt bra på att simulera entusiasm.

      Hon kom fram till adressen två minuter innan GPS-tiden. Det var en sliten lägenhetsbyggnad med bara en våning, den typen som brukade få besök av polisen minst ett dussin gånger per helg, på grund av våldsbrott, droger, sexuella övergrepp och allting annat man kunde tänka sig.

      Hon hade förväntat sig att vara först på plats, så hon kände sig lite nedslagen när hon såg att Rhodes redan var där, speciellt eftersom hon redan var på väg till lägenhetens ytterdörr.

      Irriterad, parkerade hon bilen på gatan och skyndade sig upp på trottoaren. Hon kom fram precis när Rhodes öppnade ytterdörren, för att gå in till brottsplatsen.

      “God morgon”, sa Rhodes, utan att mena det.

      “God morgon. Flög du hit eller?”

      Rhodes ryckte nonchalant på axlarna. “Det tar mig inte lång tid att göra mig redo på mornarna. Det är ok, Agent Fine. Det här är inte en tävling.”

      När de gick in, såg de en man som stod i mitten av ett rörigt vardagsrum. Han vände sig mot dem och hans blick vilade lite på Agent Rhodes. Hon hade på sig ett par enkla svarta byxor och en konservativ svart topp. Hon hade plattat sitt hår och även om hon påstod att hon behövde väldigt lite tid för att göra sig i ordning på morgonen, var det uppenbart att hon hade sminkat sig lite.

      “Kommer ni från FBI?” frågade mannen.

      “Ja”, sa Chloe snabbt, som om hon ville påpeka att det stod två agenter där. Inte bara den snygga, långa, blonda.

      “Agenter Rhodes och Fine”, sa Rhodes. “Och du är?”

      “Detektiv Ralph Palace, från Marylands mordrotel. Jag tar bara lite anteckningar, jag har förstått att ni har tagit över fallet nu.”

      “Kan du ge oss ett snabbt intro?” frågade Chloe.

      “Det är ganska enkelt. Gängrelaterat mord. MS-13 är väldig aktiva i området, så allting pekar på det. Makens, makans och den trettonåriga sonens kroppar avlägsnades igår eftermiddag, ungefär sju timmar efter att vi mottog anmälan. Vapenskott har rapporterats och här ser det ut så här.” Han viftade med armarna runt om i rummet och syftade på röran i lägenheten. “Vi märkte ganska snabbt att pappan tidigare haft anknytning till ett konkurrerande gäng, Binzos.”

      “Om MS-13 är involverade, varför tar inte ICE hand om det här?” frågade Chloe.

      “För att vi inte kan bevisa det ännu”, sa Palace. “När det gäller immigrationsrelaterat gängvåld, måste vi vara ganska säkra på saken. Annars kan vi åka på stämningar och bli anklagade för orättvis behandling av etniska grupper.” Han skakade på huvudet och suckade. “Så, om ni skulle kunna hitta tillräckliga bevis vore det toppen.”

      Han gick mot ytterdörren och tog upp ett visitkort från plånboken. Det var ingen överraskning att han gav det direkt till Rhodes. “Ring mig om ni behöver något.”

      Rhodes brydde sig inte om att svara när hon stoppade visitkortet i fickan. Chloe antog att hon hade varit den typen av tjej på högstadiet och gymnasiet som var van vid att killar ständigt glodde på henne. Det här mötet med Palace hade säkerligen bara varit ett av många tillfällen.

      Chloe gick runt i lägenheten och såg sig omkring. Soffbordet framför soffan hade blivit omkullkastat. Någonting - kanske en läskedryck i mörk färg - hade spillts från bordet i samband med uppståndelsen. Den mörka vätskan hade blandats med vad som uppenbarligen var torkat blod, på den ljusa, lurviga heltäckningsmattan som löpte hela vägen fram till köket. Blodet hade också stänkt på väggarna. Det fanns också lite blod på linoleumgolvet i köket.

      “Hur ska vi dela upp det här?” frågade Rhodes.

      “Jag vet inte. Om det var skottlossning är det stor chans att en kula fastnade i väggen eller golvet. Och med tanke på hur rörigt det är här inne, var det inte fråga om en vanlig vapenstrid. Det uppstod en kamp. Och det pekar på att det också finns avtryck här inne.”

      Rhodes nickade. “Vi behöver också ta reda på hur mördaren kom in. Såg du ytterdörren? Inga tecken på inbrott. Det betyder att en av familjemedlemmarna släppte in honom - kanske någon de kände väl och litade på.”

      Chloe höll med och blev imponerad av Rhodes, som redan hade noterat ytterdörren på vägen in.

      “Om du går ut och ser om du kan hitta några tecken på inbrott”, sa Rhodes, “Så ska jag se om jag kan finna några ledtrådar gällande vilken typ av vapen som användes här... kulfragment eller något sådant.”

      Chloe nickade instämmande men märkte redan att Rhodes gjorde sitt bästa för att positionera sig själv som ledare. Men Chloe tog det med en klackspark. Baserat på vad Palace hade sagt - och det faktum att fallet hade blivit tilldelat två rykande färska agenter med översikt av en Biträdande Direktör - visste hon att det var ett litet uppdrag. Så, om Rhodes redan började med något maktspel, var det ingenting att haka upp sig på. Inte ännu, i alla fall.

      Chloe gick ut igen och tänkte igenom scenariot. Om mördaren var någon som familjen kände, varför uppstod det tumult? Om mördaren hade använt en pistol, och fyrat av tre skott efter varandra, då hade det inte blivit mycket tid över för någon kamp. Men hon kunde inte se några tecken på inbrott på dörren. Det var därför troligt att mördaren hade brutit sig in på något annat sätt, snarare än att han hade blivit insläppt. Men om det inte var ytterdörren, vart var det då?

      Hon gick sakta runt byggnaden och insåg att det var lite överdrivet att kalla det för en lägenhetsbyggnad. Hon blev mer och mer övertygad om att det var någon typ av kommunal byggnad för människor i nöd. Det här var den yttersta byggnaden och den låg intill tre identiska byggnader. Mellan varje byggnad fanns det en gräsplätt, som bestod mestadels av dött gräs.

      Hon hittade ingenting på den vänstra sidan. Där var det så gott som tomt, förutom en liten gasbehållare och en trasig tapp med en oanvändbar slang. Men när hon gick till baksidan såg hon ett flertal möjligheter. Först fanns det tre fönster. Ett i köket och två i sovrummen. Det fanns också en stege i betong som ledde upp till bakdörren. Hon testade dörren och den visade sig var olåst. Den ledde in till ett väldigt litet område, som verkade ha använts som en liten hall. Ett par skitiga skor stod på golvet och en sliten, smutsig ytterjacka hängde på en krok på väggen. Hon kollade dörren och karmen och såg att det var intakt. Hon kunde inte se några tecken på att någon hade försökt bryta sig in.

      Hon gick tillbaka och kollade på varje fönster, för att se om hon kunde hitta något, och det gjorde hon. På det tredje fönstret, in till det största sovrummet, saknades det två små träbitar från fönsterkarmen. Det var gjort utan finess, som om det var kantstött. Den ena biten saknades från den nedersta delen av karmen, precis över fönsterbrädet. Den andra skadan var gjord längs upp på den nedersta delen av karmen. Vad som än hade orsakat skadorna hade också fått fönsterglaset att spricka, men det hade inte varit hårt nog för att krossa glaset.

      Hon ville inte röra någonting utifall det fanns några fingeravtryck. Men när hon ställde sig på tårna kunde hon se att skadan hade gjort att man nu kunde öppna låset från utsidan.

      Hon gick tillbaka in genom bakdörren och gick in till det största sovrummet. Det fanns inga tydliga indikationer på att någon hade klivit in genom fönstret. Men hon visste att det kunde vara lättare att se när man hade dammat av stället.

      “Vad gör du?”

      Hon vände sig om och såg att Rhodes stod i dörröppningen till sovrummet. Hon såg skeptisk ut när hon studerade Chloe.

      “Det här fönstret har manipulerats från utsidan”, sa Chloe. “Vi måste damma av för avtryck.”

      “Har du handskar?” frågade

Скачать книгу