LITMIR.BIZ

      ”Caitlin?”

      Hon vaknade, vimmelkantig. Hon tittade upp och såg Caleb stå böjd över henne, med händerna försiktigt på hennes axlar. Han log.

      ”Jag tror du somnade”, sa han.

      Hon såg sig omkring, såg dagboken ligga uppslagen i knäet och slog igen den. Hon kände kinderna rodna och hoppades att han inte läste något. Särskilt inte det där om känslorna för honom.

      Hon satt upp och gnuggade sig i ögonen. Det var fortfarande natt och elden sprakade ännu, fastän den inte var mer än glödande kol nu. Han måste själv just ha vaknat. Hon undrade hur länge hon sovit.

      ”Förlåt”, sa hon. ”Det är första gången jag sovit på dagar.”

      Han log igen och gick bort genom rummet mot eldstaden. Han kastade på några vedträn och de sprakade och väste när de tog eld. Hon kände värmen nå fram till sina fötter.

      Han stod där och stirrade in i elden, och hans leende dog långsamt när han försvann in i sina tankar. När han såg in i elden lystes ansiktet upp av ett varmt sken som gjorde honom än mer tilldragande, om det nu var möjligt. Hans stora, ljusbruna ögon öppnades vida och när hon såg på honom ändrade de färg, till ljusgröna.

      Caitlin rätade på sig och såg att vinglaset ännu var fullt. Hon smuttade på det, och det värmde henne. Hon hade inte ätit på ett tag och vinet gick henne rätt år huvudet. Hon såg det andra glaset stå bredvid och påmindes om hyfs och skick.

      ”Skall jag hälla upp åt dig?”, frågade hon, och tillade sedan nervöst, ”om du, alltså, jag menar… jag vet ju inte om du dricker…”

      Han skrattade.

      ”Jodå, vampyrer dricker vin också”, sa han med ett leende och steg närmare och höll glaset medan hon hällde.

      Hon blev förvånad. Inte över vad han sa, utan över hans skratt. Det var mjukt, elegant och tycktes långsamt tona bort i rummet. Som allt annat med honom var det hemlighetsfullt.

      Hon såg honom i ögonen när han höjde glaset till läpparna och hoppades att han skulle se tillbaka, in i hennes.

      Det gjorde han.

      Sedan tittade de bort på samma gång. Hon kände hjärtat slå snabbare.

      Caleb gick tillbaks till sin plats, satt ned i höet, lutade sig tillbaks och såg på henne. Nu verkade han granska henne. Hon kände sig förlägen.

      Utan att tänka på det förde hon handen längs med sina kläder och önskade att hon haft något snyggare på sig. Hon försökte desperat komma ihåg hur hon var klädd egentligen. Någonstans på vägen hade de stannat till i någon stad, och hon hade gått till den enda butik som fanns – Frälsningsarméns second hand – och hittat ett ombyte.

      Hon såg ned i fasa och kunde knappt känna igen sig själv. Hon hade slitna, urblekta jeans, gympaskor som var en storlek för stora, en tröja över en t-shirt. Utanpå alltsammans hade hon en blekt, mörklila skepparjacka som saknade en knapp, och också den var för stor för henne. Men den var varm. Och just nu var det vad hon behövde.

      Hon kände sig besvärad. Varför skulle han nödvändigtvis behöva se henne så här? Det var typiskt hennes tur, att när hon för en gång skull träffat en kille som hon verkligen gillade så fick hon inte ens chansen att snygga till sig. Det fanns inget badrum i ladan, och även om det funnits det så hade hon ingen makeup på sig. Hon tittade bort, generat.

      ”Sov jag länge?”, frågade hon.

      ”Jag vet inte. Jag vaknade just själv”, sa han och lutade sig tillbaks och drog en hand genom håret. ”Jag åt tidigt i natt. Det gjorde mig helt slut.”

      Hon såg på honom.

      ”Förklara för mig”, sa hon.

      Han såg på henne.

      ”När du äter”, fortsatte hon. ”Hur går det till egentligen? Du… dödar du människor?”

      ”Nej, aldrig”, sa han.

      Det blev tyst i rummet när han samlade tankarna för att svara.

      ”Som det mesta annat med vampyrer så är det komplicerat”, sa han. ”Det beror på vilken typ av vampyr man är, och vilket förbund man hör till. Själv dricker jag bara av djur. Mest rådjur. Det finns för många av dem i alla fall, och människor jagar dem också, ibland inte ens för att äta.”

      Hans ansikte mörknade.

      ”Men andra förbund är inte så nogräknade. De dricker av människor. Oftast av icke önskvärda personer.”

      ”Icke önskvärda?”

      ”Hemlösa, luffare, prostituerade… människor som ingen saknar. Så har det alltid varit. De vill inte dra uppmärksamheten till sig.

      ”Det är därför vi anser att mitt förbund, min typ av vampyrer, är renblodiga, och att de andra är orena. Vad du väljer att dricka av, dess energi blir en del av dig.”

      Caitlin satt där och tänkte.

      ”Men jag då?”, frågade hon.

      Han såg på henne.

      ”Varför vill jag dricka ibland, men inte annars?”

      Han rynkade ögonbrynen.

      ”Jag vet inte. Det är annorlunda med dig. Du är ett halvblod. Det är något mycket ovanligt… Jag vet att du precis håller på att mogna. Andra förändras över en natt. Men för dig är det en process. Det kommer kanske ta tid för dig att bli färdig och gå igenom alla förändringar.”

      Caitlin tänkte tillbaka och mindes sin hunger, hur den kommit från ingenstans och alldeles överväldigat henne. Hur den gjort det omöjligt för henne att tänka på annat än att dricka. Det var hemskt. Hon var rädd för att det skulle hända igen.

      ”Men hur kan jag veta när det händer igen?”

      Han såg på henne. ”Det gör du inte.”

      ”Men jag vill aldrig döda en människa”, sa hon. ”Aldrig någonsin.”

      ”Det behöver du inte heller. Du kan dricka av djur.”

      ”Men tänk om det händer när jag är fast någonstans?”

      ”Du måste lära dig att kontrollera det. Det krävs träning. Och viljestyrka. Det är inte lätt. Men det är möjligt. Du kan kontrollera det. Det är vad varje vampyr går igenom.”

      Caitlin tänkte på hur det skulle vara att fånga och dricka av ett levande djur. Hon visste att hon var snabbare än någonsin förr, men inte om hon verkligen var så snabb. Och hon skulle inte ha en aning om

Скачать книгу