LITMIR.BIZ

      KAPITEL ETT

      Kyra stod på toppen av kullen. Marken var hårdfrusen under stövlarna, snön föll omkring henne, och hon försökte glömma den bitande kylan, höjde bågen och tog sikte på målet. Hon kisade med ögonen och stängde ute resten av världen – vindpustarna och en kråkas läte i fjärran – och tvingade sig att inte se något annat än den magra björken långt borta, kritvit och ensam bland landskapets mörka tallar. Fyrtio meter. Det var ett skott som ingen av hennes bröder skulle klara, som inte ens någon av hennes fars män skulle klara. Men det ökade bara hennes beslutsamhet – hon som både var yngst och den enda flickan ibland dem.

      Kyra hade aldrig passat in. En del av henne ville naturligtvis göra allt som förväntades av henne och umgås med de andra flickorna, som det passade sig, och ägna sig åt sysslor i hemmet. Men innerst inne var det inte den hon var. Hon var sin fars dotter, med en krigares hjärta, och precis som honom så kunde hon inte hålla sig innanför stenmurarna i fortet, och bli fast i ett liv vid husets härd. Hon var en bättre skytt än männen – faktum var att hon redan sköt bättre än faderns bästa bågskyttar – och hon var beredd att göra vad som helst för att visa dem allihop – och i synnerhet visa sin far – att hon förtjänade att tas på allvar. Hennes far älskade henne, det visste hon. Men han vägrade att ta henne för den hon var.

      Kyra tränade helst långt bort från fortet, ensam här ute på Volis slätter. Det passade henne bäst. Som enda flicka i ett fort med krigare så hade hon lärt sig att vara ensam. Det hade blivit en vana att dra sig undan varje dag, hit till favoritplatsen högt uppe på platån med utsikt över fortets oregelbundna stenmurar, där man hittade bra, smala träd som vara svåra att träffa. Smällarna från hennes pilar som träffade stammarna ekade ständigt över byn, och det fanns inte ett träd häruppe som skonats från hennes övningar och stammarna var ärrade och i vissa fall redan böjda.

      Kyra visste att de flesta av faderns bågskyttar tog sikte mot de möss som fanns överallt på fälten, och det hade hon själv också gjort när hon först börjat träna. Det hade inte varit svårt att ta död på dem, men det hade fått henne att må illa. Hon var orädd, men också känslig, och hon ogillade tanken på att döda levande varelser i onödan. Hon hade svurit att aldrig mer sikta på något levande om det inte utgjorde en direkt fara eller anföll, som vargfladdermössen som flög nära faderns fort om nätterna. Dem hade hon inget emot att ta kål på, inte minst sedan hennes lillebror Aidan fått ett bett som gjort honom sjuk i ett halvt månvarv. Dessutom var de snabbast av alla varelser som fanns att få tag på därute. Om hon kunde träffa en av dem, och särskilt på natten, då kunde hon träffa vad som helst. Hon hade tillbringat en hel natt under fullmånen med att skjuta mot dem från sin fars torn, och i gryningen efter hade hon ivrigt rusat ut och jublat över att få se mängder av vargfladdermöss på marken, fulla av hennes pilar. Byborna hade trängts omkring dem och stirrat med häpna blickar.

      Kyra tvingade sig själv att fokusera. Hon såg skottet för sitt inre öga, såg sig lyfta bågen, snabbt dra bak strängen till kinden, och släppa den utan att tveka. Det verkliga bågskyttet skedde redan innan själva skottet, så mycket visste hon. Hon hade sett många

Скачать книгу