LITMIR.BIZ

      KAPITEL ETT

      Assisi, Umbrien (Italien)

      (1790)

      Caitlin Paine vaknade långsamt, helt insvept i mörkret. Hon försökte öppna ögonen, för att få på var hon var, men det var inte till någon nytta. Hon försökte att flytta händerna och armarna, men det fungerade inte heller. Hon kände sig omfamnad, nedsänkt i en mjuk konsistens, och hon kunde inte komma på vad det var. Det var tungt och vägde ner på henne, och med varje ögonblick tycktes det bli tyngre.

      She tried to breathe, but as she did, she realized her passageways were blocked.

      Panicking, Caitlin tried to take a deep breath through her mouth, but when she did, she felt something get lodged deep in her throat. Its smell filled her nose, and she finally realized what it was: soil. She was immersed in soil, covering her face and eyes and nose, entering her mouth. She realized it was heavy because it was weighing down on her, getting heavier by the second, suffocating her.

      Hon försökte andas men hon insåg snabbt att hennes luftvägar blockerades.

      I panik försökte Caitlin ta ett djupt andetag genom munnen, men när hon gjorde det kände hon något fastna djupt i hennes hals. Dess doft fyllde hennes näsa och hon insåg vad det var: jord. Hon var nedsänkt i marken, som täckte hennes ansikte, ögon, näsa och mun. Hon insåg att det inte bara var tungt, utan också att det blev tyngre och tyngre, och kvävde henne.

      Unable to breathe, unable to see, Caitlin entered into full-fledged panic. She tried to move her legs, her arms, but they, too, were weighed down. In a fit, she struggled for all she was worth, and finally managed to dislodge her arms just a bit; she eventually raised them up, higher and higher. Finally, she broke through the soil, and felt her hands make contact with the air. With a renewed strength, she flailed with all she had, frantically scraping and clawing the soil off of her.

      Oförmögen att andas, oförmögen att se, fick Caitlin fullfjädrad panik. Hon försökte att flytta benen och armarna, men även de vägdes ner. I ett anfall kämpade hon för allt vad hon var värd och lyckades rubba armarna lite. Hon kunde så småningom höja dem, högre och högre. till slut bröt hon genom jorden och kände hennes händer få kontakt med luften. Med en förnyad styrka, viftade hon med allt hon hade, skrapande och grävandes frenetiskt på jordan ovan henne.

      Caitlin lyckades äntligen sätta sig upp, medans jord hälldes över henne. Hon borstade bort smutsen som klamrade sig fast vid hennes ansikte och hennes ögonfransar, och fick ut det som fanns i hennes mun och näsa. Hon använde båda händerna, hysterisk, och till slut var det tillräckligt för att kunna andas igen.

      Hyperventilerandes tog hon stora, djupa andetag, tacksam som aldrig förr för att kunna andas. När hon återfått sin andan började hon hosta och spotta ut smuts från hennes mun och näsa.

      Caitlin öppnade ögonen, hennes ögonfransar satt fortfarande, men hon lyckades öppna dem tillräckligt för att se var hon var. Det var solnedgång. På landet. Hon låg nedsänkt i en hög av jord i en liten, lantlig kyrkogård. När hon tittade ut såg hon förskräckta ansikten på ett dussin ödmjuka bybor klädda i trasor och stirrandes ner på henne i fullkomlig chock. Bredvid henne stod en dödgrävare, en biffig man, distraherad av hans skottande. Han märkte fortfarande ingenting, inte ens när hon sträckte sig efter honom. Han lyfte ännu en hög av jord och kastade det åt hennes håll.

      Innan Caitlin kunde reagera kom det nya spadtag av jord som träffade henne rakt i ansiktet och täckte hennes ögon och näsa igen. Hon slog bort det och satte sig upp rakare, vickandes på hennes ben ett försök att lyfta dem från den nya, tunga jorden.

      Dödgrävaren märkte henne till slut. När han gick för att kasta ännu ett spadtag såg han henne och hoppade tillbaka. Skopan föll långsamt från hans händer och han tog flera steg tillbaka.

      Ett skrik punkterad tystnaden. Det kom från en av byborna. Ett gällt skrik från en gammal, vidskeplig kvinna, som stirrade ner på vad som borde ha varit det färska liket av Caitlin, nu stiget från jorden. Hon skrek och skrek.

      De övriga byborna delades i sina reaktioner. Några av dem vände och flydde, tävlandes för att komma undan. Andra bara täckte munnen med sina händer, alltför mållösa att säga något. Men några av de män som höll facklorna tycktes vackla mellan rädsla och ilska. De tog några tvekande steg mot Caitlin och hon kunde se på deras uttryck och på deras upphöjda gårdsredskap att de var redo att

Скачать книгу