LITMIR.BIZ

Скачать книгу

och färger som en ram runt huset, som också omgavs av en prunkande örtagård, med blomster i alla storlekar och färger som fick det att se ut som om stugan låg i ett växthus.

      Gwen sprang fram till dörren och smällde flera gånger med portklappen. Dörren öppnades och ut kom helarens häpna ansikte.

      Illepra. Hon hade varit kungafamiljens helare i hela sitt liv, och hade funnits i Gwens närhet ända sedan hon lärt sig gå. Men ändå lyckades Illepra se ung ut – faktum var att hon inte såg mycket äldre ut än Gwen. Hennes hy hade en särskild lyster, som ramade in hennes vänliga gröna ögon och fick henne att inte se äldre ut än arton. Gwen visste att hon var betydligt äldre än så, att hennes utseende var missledande, men också att Illepra var en av de klipskaste och mest talangfulla människor hon mött.

      Illepra flyttade blicken mot Godfrey, och tog genast in situationen. Hon spärrade upp ögonen av oro, insåg allvaret och hoppade över alla artighetsfraser. Hon skyndade förbi Gwen och fram till Godfrey och lade en hand på hans panna. Hon rynkade på pannan.

      ”Bär in honom”, beordrade hon hastigt de två männen, ”och låt det gå undan.”

      Illepra gick in igen och sköt upp dörren på vid gavel, och de skyndade efter henne in i stugan. Gwen följde efter, duckade under den låga dörröppningen och stängde dörren efter sig.

      Det var dunkelt därinne, och det tog ett ögonblick för henne att vänja ögonen. När hon gjort det såg hon stugan precis som hon mindes den från när hon var barn: liten, ljus, ren, och fullpackad med växter, örter och drycker av alla slag.

      ”Lägg ned honom här”, beordrade Illepra männen, med en ton som var allvarligare än Gwen någonsin hört från henne. ”På sängen där, i hörnet. Ta sedan av honom skjortan och skorna. Och lämna oss.”

      Akorth och Fulton gjorde som de blev tillsagda. När de skyndade ut genom dörren grep Gwen Akorth i armen.

      ”Håll vakt utanför dörren”, beordrade hon. ”Den som gav sig på Godfrey kan göra ett nytt försök. Även mot mig.”

      Akorth nickade och han och Fulton steg ut och stängde dörren bakom sig.

      ”Hur länge har han varit så här?”, frågade Illepra enträget och satte sig på knä och flyttade en hand från Godfreys handled, till hans mage och hals, och utan att se på Gwen.

      ”Sedan igår kväll”, svarade Gwen.

      ”Igår kväll!”, upprepade Illepra och skakade bekymrat på huvudet. Hon undersökte honom länge i tystnad, med allt dystrare min i ansiktet.

      ”Det ser inte bra ut”, sa hon till sist.

      Hon lade en hand på hans panna igen. Den här gången slöt hon ögonen och andades mycket långsamt. En tät tystnad sänkte sig över rummet, och Gwen tappade känslan av att tid alls passerade.

      ”Gift”, viskade Illepra till sist, ännu med slutna ögon, som om hon läst av hans tillstånd genom osmos.

      Gwen hade alltid häpnat över hennes skicklighet. Hon tog aldrig miste, inte en enda gång. Och hon hade räddat fler liv än armén hade tagit. Hon undrade om det var färdigheter hon lärt sig, eller om de var något hon ärvt. Illepras mor hade varit helare, och hennes mor före henne. Men Illepra hade också ägnat varje vaken minut åt studier av olika örter och helarkonster.

      ”Ett mycket kraftfullt gift”, fortsatte Illepra mer självsäkert, ”och ett som jag inte ser mycket av. Ett som är mycket dyrt. Den som försökte ta livet av honom visste vad han gjorde. Det är otroligt att han inte har dött redan. Han är starkare, den här än vi trott om honom.”

      ”Det har han från vår far”, sa Gwen. ”Han är stark som en oxe, som alla kungar av huset MacGil.”

      Illepra korsade rummet och blandade samman olika örter på ett träblock, där hon hackade och malde dem och tillsatte vätska i processen. Slutprodukten var en tjock, grön salva, och hon fyllde upp handflatan med den och skyndade tillbaks till Godfrey och smörjde den över hans hals, under armarna på honom och pannan. När det var färdigt korsade hon rummet igen och tog ett glas som hon fyllde med flera olika vätskor, en röd, en brun och en purpurfärgad. De bubblade och fräste när de blandades. Hon rörde med en lång träsked och skyndade tillbaks och satte glaset till Godfreys läppar.

      Godfrey rörde sig inte. Illepra höll upp hans huvud med handen och tvingade vätskan in i munnen. Det mesta rann ut över hans kinder, men något försvann ned i halsen.

      Illepra baddade bort vätskan från hans kinder och haka och lutade sig till sist tillbaks med en suck.

      ”Kommer han överleva?”, frågade Gwen desperat.

      ”Det är möjligt”, svarade Illepra allvarsamt. ”Jag har gjort allt jag kan, men det kommer inte att räcka. Hans liv är i ödesgudinnornas händer.

      ”Finns det något jag kan göra?”, frågade Gwen.

      Illepra vände sig och såg på henne.

      ”Be för honom. Det kommer att bli en lång natt.”

      Kapitel fem

      Kendrick hade aldrig förstått hur frihet kändes egentligen – verklig frihet – inte innan den här dagen. Tiden i fängelsehålan hade fått honom att se annorlunda på livet. Nu uppskattade han allt – känslan av solen mot huden, vinden i håret. Bara att vara utomhus, i galopp på en häst, med marken rusande fram under sig, klädd i rustning igen, med vapnen tillbaka och bredvid sina vapenbröder. Han kände sig som skjuten ur en kanon, och dristig som aldrig förut.

      Kendrick galopperade, lutad fram mot vinden och med sin gode vän Atme vid sidan. Han var så tacksam för den här chansen att kämpa vid sidan av sina bröder, över att inte missa striden, ivrig att befria den här staden i hans land från McClouds – och få dem att betala dyrt för invasionen. Han red med en stark drift efter blod, men även i stunden visste han att den verkliga måltavlan för hans vrede inte var McClouds, utan hans egen bror, Gareth. Han skulle aldrig förlåta honom för att han hållits fängslad, för att han anklagats för mordet på sin far, att han skiljts från sina vapenbröder – och för att han försökt få honom avrättad. Kendrick ville hämnas på Gareth – men eftersom han inte fick det, i alla fall inte idag, så skulle han ta ut det på McClouds.

      Kendrick skulle se till att driva in den skulden när han återvände till Kungsgård. Han skulle göra vad som helst för att avsätta sin bror och inrätta sin syster som ny regent.

      De kom allt närmare den plundrade staden, och väldiga, böljande svarta moln strömmade mot dem och fyllde Kendricks näsborrar med frän doft av rök. Det smärtade honom att se en av MacGils städer i det tillståndet. Det hade aldrig hänt om hans far varit i livet. Om Gareth inte varit den som efterträtt honom hade det heller aldrig hänt. Det var en vanära, en skamfläck på både MacGils och Silvergardets ära. Kendrick bad att det inte var för sent att rädda alla dessa människor, att McClouds inte hunnit vara där för länge och att inte alltför många skadats eller dödats.

      Han sporrade hästen hårdare, red ut framför de andra i anfallet som strömmade som en svärm av bin mot stadens öppna portar. De stormade in och Kendrick drog sitt svärd och beredde sig på att möta en här av McClouds när de kom fram. Han utstötte ett högt stridsrop, precis som alla män runtom honom, och stålsatte sig inför drabbningen.

      Men när han red under valven och in över stadens dammiga torg förbryllades han av vad han såg: ingenting alls. Runtomkring syntes tydliga spår av invasion: förödelse, bränder, plundrade hem, högar av lik och kvinnor som kröp på marken. Där var döda djur och blod över väggarna. Det hade varit en massaker. McClouds hade förött dessa oskyldiga människor. Tanken fick honom att må illa. De var fega kräk.

      Men det som förbryllade Kendrick var att det inte fanns några McClouds i sikte. Han begrep det inte. Det var som om hela armén plötsligt försvunnit, som om de vetat att de var på väg. Bränderna var ännu igång, och det var tydligt att de satts igång av en anledning.

      Det

Скачать книгу