LITMIR.BIZ

Скачать книгу

för att möta sin angripare, drog upp en armbåge som mötte mannens ansikte och bröt näsan på honom.

      Värdshusvärden stapplade baklänges och föll på rygg. Erec klev fram, och trots mannens storlek slet upp honom över huvudet och slängde honom genom luften, där han drog med sig halva rummet.

      Männen i rummet satt som fastfrusna, slutade ropa, tystnade och började inse att det inte var vem som helst som stigit in bland dem. Bartendern däremot kom plötslig rusande, med en glasflaska högt över huvudet, riktad mot Erec.

      Erec såg den komma och hade redan handen på svärdet – men innan han dragit hade Brandt, hans kamrat, klivit fram, lossat en dolk ur bältet och tryckt spetsen mot bartenderns strupe.

      Bartendern sprang rätt in i den och stannade mitt i steget. Det var precis så att den tryckte mot huden. Han blev stående, med ögon vidöppna av skräck, som fastfrusen mitt i luften med flaskan över huvudet. Rummet blev så tyst inför scenen att man kunnat höra en knappnål falla.

      ”Släpp den”, beordrade Brandt.

      Bartendern gjorde det, och flaskan föll krasande till golvet.

      Erec drog sitt svärd med en skarpt klang av stål, klev fram till värdshusvärden som låg och ojade sig på golvet och tryckte det mot hans hals.

      ”Jag säger det bara en gång”, sa Erec. ”Få ut allt avskum ur det här rummet. Genast. Jag kräver en audiens med damen. Ensam.”

      ”Hertigen!”, ropade någon.

      Hela rummet vände sig och såg till sist hertigen stå där vid ingången, omgiven av sina män. Alla skyndade sig att dra mössor och böja huvuden.

      ”Om det här rummet inte är utrymt när jag talat färdigt”, meddelade hertigen, ”så kastas ni var och en i fängelse, utan dröjsmål.”

      Panik bröt ut i rummet när karlarna skyndade sig att kila ut genom dörren förbi hertigen, med ölflaskorna fortfarande halvfulla på borden.

      ”Och ut med dig också”, sa Brandt till bartendern, och sänkte dolken, grep honom i håret och knuffade ut honom genom dörren.

      Rummet, som bara ett ögonblick tidigare varit fyllt av larm, var nu tyst och tomt, förutom Erec, Brandt, hertigen och hans närmaste män. De slog igen dörren bakom sig med en smäll.

      Erec vände sig mot värdshusvärden som satt på golvet, fortfarande bedövad, och torkade blod från näsan. Erec grep honom i skjortan, drog upp honom med båda händer och satte ned honom på en av de tomma bänkarna.

      ”Ni har förstört mina affärer för kvällen”, gnällde värdshusvärden. ”Det här får ni betala för.”

      Hertigen klev fram och slog till med baksidan av handen.

      ”Jag kan låta avrätta dig för att ha försökt lägga hand på den här mannen”, skällde hertigen. ”Har du någon aning om vem det är? Det är Erec, kungens främste förkämpe, Silvergardets främste. Om han så önskar, kan han gott ha ihjäl dig här och nu.”

      Värdshusvärden tittade upp mot Erec, för första gången nu med verklig rädsla i ansiktet. Han nästan skakade där på bänken.

      ”Jag hade ingen aning. Ni presenterade er inte.”

      ”Var är hon?”, frågade Erec otåligt.

      ”Hon är där bak, skurar av köket. Vad vill du med henne? Har hon stulit något från dig? Hon är bara en tjänsteflicka.”

      Erec drog sin dolk och höll den mot mannens strupe.

      ”Kalla henne ’bara tjänsteflicka’ igen”, varnade han, ”och jag försäkrar att jag kommer att skära halsen av dig. Begriper du?”, frågade han bistert och höll klingan tätt mot mannens hud.

      Mannens ögon tårades, och han nickade långsamt.

      ”Ta hit henne, och låt det gå undan”, beordrade Erec, och slet upp honom på fötter och knuffade iväg honom i riktning mot bakdörren.

      När värdshusvärden försvunnit hördes ett klonkande av kastruller bakom dörren och dämpade ljud av gräl, och så, några ögonblick senare, öppnades dörren, och ut kom ett flertal kvinnor, klädda i trasor, arbetsblusar och hucklen och täckta av flott från köket. Det var tre äldre kvinnor i sextioårsåldern, och Erec undrade för ett ögonblick om värdshusvärden ens visste vem han talade om.

      Men så, så kom hon ut – och Erecs hjärta hoppade över ett slag i bröstet.

      Han kunde knappt andas. Det var hon.

      Hon hade ett förkläde på sig, var täckt av flottfläckar och stod med huvudet böjt, för skamsen för att se upp. Håret var fäst bak på huvudet och täckt av en duk, kinderna täckta av smuts – och ändå, Erec var så tagen av henne. Hennes hy var så ung, så perfekt. Hon hade höga, markerade kindknotor, liten näsa täckt av fräknar, och fylliga läppar. Pannan var bred och majestätisk, och det vackra, blonda lockarna skymtade fram under hättan.

      Hon såg upp på honom, bara för ett ögonblick, och hennes stora, underbart mandelformade, gröna ögon ändrade färg i ljuset – till kristallblå, och så tillbaks igen – höll honom som fastrotad i golvet. Han insåg förvånat att han till och med var ännu mer förtrollad av henne nu än han varit när han sett henne först.

      Värdshusvärden kom ut bakom henne och blängde, fortfarande torkande blod från näsan. Flickan gick försiktigt fram mot Erec, omgiven av de äldre kvinnorna, och neg när hon kom närmare. Erec reste sig upp framför henne, och det gjorde även flera ur hertigens följe.

      ”Min herre”, sa hon, med en mjuk, varm röst som fyllde Erecs hjärta. ”Jag ber, berätta vad jag gjort som förolämpat er. Jag vet inte vad det är, men jag är verkligen ledsen för vad jag kan ha gjort som tvingat hertigens hov att komma hit.”

      Erec log. Hennes ord, hennes sätt att tala, ljudet av hennes röst – alltihop fick honom att känna sig hel igen. Han önskade att hon aldrig skulle sluta tala.

      Erec sträckte fram en hand och rörde hennes kind, och höll den där tills hennes vänliga ögon mötte hans. Hjärtat slog snabbare när han såg in i hennes ögon. Det var som att förlora sig i ett hav av blått.

      ”Min fru, ni har inte gjort något som förolämpat. Jag tror inte att det ens är möjligt för er att förolämpa. Jag har inte förts hit av ilska – utan av kärlek. Sedan jag först såg er har jag inte kunnat tänka på annat.”

      Flickan såg förvirrad ut och slog genast ned blicken i golvet och blinkade flera gånger. Hon vred sina händer, såg nervös och överväldigad ut. Det här var tydligen inget hon var van vid.

      ”Min fru, jag ber er, säg mig. Vad heter ni?”

      ”Alistair”, svarade hon ödmjukt.

      ”Alistair”, upprepade Erec, alldeles överväldigad. Det var det vackraste namn han hört.

      ”Men jag förstår inte vad ni har för glädje av att veta det”, fortsatte hon försiktigt, ännu med blicken i golvet. ”Ni är en herreman. Och jag är bara en tjänarinna.”

      ”Närmare bestämt min tjänarinna”, sa värdshusvärden fräckt och klev fram. ”Hon är kontrakterad till mig. Det skrev hon på för åratal sedan. Sju år är jag lovad. Till kompensation får hon mat och husrum. Tre år har gått. Så som du kan se så är det här ett stort slöseri med tid. Hon är min. jag äger henne. Den här får du inte. Hon är min. Begriper du?”

      Erec kände ett hat mot mannen som var värre än något han känt förut. En del av honom kände för att bara dra svärdet, sticka honom genom hjärtat och bli av med saken. Men hur mycket mannen än förtjänade det så ville Erec inte bryta kungens lag. Alla hans handlingar återspeglades trots allt på kungen.

      ”Kungens lag är kungens lag”, sa Erec bestämt till mannen. ”Och jag har ingen tanke på att bryta den. Men när det nu väl är sagt: i morgon börjar

Скачать книгу