LITMIR.BIZ

Скачать книгу

och mycket småskog, och med bäcken som lugnt ringlade fram mot närmaste flod. Trots att det redan var midsommar så var det inte särskilt varmt, så kroppen skulle inte ruttna på en gång. Trots det så var det ändå bäst att ta med den och skicka den till Quantico. Utredare skulle vilja titta på den medan den fortfarande var fräsch. Skogvaktarens bil körde upp på grusvägen bakom polisbilen.

      Vägen de körde på var inget mer än däckspår genom skogen. Mördaren hade mest troligt kört samma väg. Han hade burit henne den korta sträckan längs en smal stig, pallat upp kroppen på stenen och stuckit. Han hade inte stannat länge. Även om området verkade avlägset så patrullerade skogvaktare här regelbundet, och en personbil skulle snabbt ha dragit uppmärksamheten till sig på den privata vägen. Han hade velat att kroppen skulle hittas. Han var stolt över sitt arbete.

      Och den hade hittats av ett par tidiga ryttare. Turister på hyrda hästar, hade skogvaktaren sagt till Bill. De var semesterfirare från Arlington som stannat på en gård strax utanför Yarnell. Skogvaktaren hade sagt att de var lite hysteriska nu. De hade blivit tillsagda att inte lämna stan, så Bill planerade att prata med dem senare.

      Det fanns inga spår alls runt kroppen. Mördaren hade varit mycket försiktig. Han hade dragit något bakom sig när han återvände från bäcken – kanske en spade – för att dölja sina fotspår. Inget hade lämnats kvar, varken med eller utan avsikt. Alla däckspår på vägen hade troligtvis försvunnit med de andra bilarna som kört där.

      Bill suckade för sig själv.

      Fan ta det här, tänkte han. Var är Riley när jag behöver henne?

      Hans gamla partner och bästa vän var på ofrivillig ledighet och återhämtade sig från trauman orsakade av deras sista fall. Ja, det hade varit otäckt. Hon behövde den här tiden, och för att vara helt ärlig så kanske hon aldrig skulle komma tillbaka.

      Men han behövde henne verkligen nu. Hon var mycket smartare än vad han var, och han hade inget emot att erkänna det. Han älskade att se hennes genialitet blomstra. Han föreställde sig hur hon gick igenom brottsplatsen, detalj efter detalj. Vid det här laget skulle hon ha retat honom för alla de smärtsamt uppenbara ledtrådarna som han hade missat.

      Vad skulle Riley se här som Bill inte såg?

      Han kände sig något förvirrad, en känsla han inte tyckte om. Men det fanns inget han kunde göra åt det nu.

      ”Okej, killar” ropade Bill till poliserna. ”För bort kroppen.”

      Poliserna skrattade och firade.

      ”Tror du att han kommer göra det igen?” frågade Spelbren.

      ”Jag är säker på det” sa Bill.

      ”Hur vet du det?”

      Bill tog ett långt, djupt andetag.

      ”För jag har sett hans arbete förut.”

      Kapitel 2

      ”Det blev bara värre och värre för henne” sa Sam Flores och klickade fram ännu en fasansfull bild som visades på den enorma skärmen framför konferensbordet. ”Ända fram tills det att han gjorde slut på henne.”

      Bill hade misstänkt det, men han hatade att ha rätt.

      Byrån hade flugit kroppen till beteendeanalysenheten i Quantico, där rättsmedicinska tekniker hade tagit foton, och labbet hade utfört tester. Flores, en labbtekniker med glasögon med svarta bågar, körde det hemska bildspelet och de gigantiska skärmarna skapade en obehaglig stämning i konferensrummet.

      ”Hur länge var hon död innan kroppen hittades?” frågade Bill.

      ”Inte så länge” svarade han. ”Sedan tidigt kvällen innan, kanske.”

      Vid sidan av Bill satt Spelbren som hade flugit till Quantico med honom efter att de hade lämnat Yarnell. Vid bordets ände satt agent Brent Meredith, enhetschefen. Meredith ingav en nästan lite hotfull närvaro med sin breda hållning, hans kantiga ansiktsdrag och seriösa uttryck. Inte för att Bill var rädd för honom – tvärtemot. Han gillade honom, de hade mycket gemensamt. De var båda erfarna veteraner och hade båda sett det mesta.

      Flores bläddrade genom en serie närbilder av offrets sår.

      ”Såren till vänster orsakades tidigt” sa han. ”De till höger är nyare, några tillkomna endast timmar eller till och med minuter innan han strypte henne med bandet. Han verkar ha blivit gradvis mer våldsam under tiden han höll henne fången. Att bryta armen kan ha varit det sista han gjorde medan hon fortfarande levde.”

      ”Baserat på såren så ser det ut som endast en våldsman, i min åsikt” observerade Meredith. ”Att döma från den aggressiviteten vi ser här – förmodligen en man. Vad mer har du?”

      ”Från det korta håret på huvudet gissar vi att hennes huvud rakades två dagar innan hon dödades” fortsatte Flores. ”Peruken syddes ihop med bitar av andra peruker, alla billiga. Kontaktlinserna var förmodligen beställda. Och en sak till” sa han och tittade tveksamt runt på ansiktena. ”Han smörjde in hela henne med vaselin.”

      Bill kunde känna spänningen i rummet öka.

      ”Vaselin?” frågade han.

      Flores nickade.

      ”Varför?” frågade Spelbren.

      Flores ryckte på axlarna.

      ”Det är ditt jobb” svarade han.

      Bill tänkte på de två turisterna som han hade intervjuat igår. De hade inte varit till någon hjälp alls, kluvna mellan morbid nyfikenhet och panik orsakad av vad de hade sett. De var ivriga att komma hem till Arlington och det hade inte varit någon anledning att häkta dem eller att hålla dem kvar. De hade intervjuats av varje tjänsteman där, och de hade noggrant varnats för att inte säga något om vad de hade sett.

      Meredith andades ut och la båda händerna på bordet.

      ”Bra jobbat, Flores” sa han..

      Flores var tacksam för berömmet, och kanske lite förvånad. Brent Meredith gav inte många komplimanger.

      ”Då så, agent Jeffreys” sa Meredith och vände sig mot honom, ”berätta om hur det här förhåller sig till ditt gamla fall.”

      Bill tog ett djupt andetag och lutade sig tillbaka i sin stol.

      ”För drygt sex månader sedan” började han, ”den sextonde december faktiskt—hittades Eileen Rogers kropp på en gård nära Daggett. Jag kallades in för att undersöka tillsammans med min partner, Riley Paige. Vädret var väldigt kallt och kroppen var fastfrusen. Det var svårt att säga hur länge den hade legat där och den exakta dödstiden fastställdes aldrig. Flores, visa dem.”

      Flores vände sig tillbaka mot bildspelet. Skärmen delades och vid sidan av bilderna på skärmen sågs en ny serie bilder. De två offren visades sida vid sida. Bill flämtade. Det var fantastiskt. Bortsett från den enas frusna hud var de i nästan samma tillstånd och såren nästan identiska. Båda kvinnorna hade ögonen uppsydda på samma groteska sätt.

      Bill suckade då bilderna fick allt att komma tillbaka. Oavsett hur många år han jobbade med detta så påverkades han alltid av varje nytt offer.

      ”Rogers kropp hittades stående upprätt mot ett träd” fortsatte Bill med en mer dyster röst.” Inte lika noggrant poserad som den i Mosby Park. Inga kontaktlinser eller vaselin, men resten är i princip detsamma. Rogers hår var klippt kort – inte rakat – men det fanns en liknande peruk. Hon blev också strypt med ett rosa band och en plastros hittades framför henne.”

      Bill pausade för ett ögonblick. Han hatade vad han hade att säga härnäst.

      ”Paige och jag kunde inte lösa fallet.”

      Spelbren vände sig mot honom.

      ”Vad var problemet?” frågade han.

      ”Vad var inte problemet?”

Скачать книгу