Noveller - Canth Minna

Скачать книгу

vid den tiden omkring samma invånareantal som Bergen nu). Det har sedan uppförts hvarje säsong. Och man uppmuntrade mig att fortsätta. Jag hade under tiden fått min butik i ordning och såg att den gaf mig tid nog öfrig till annan värksamhet. Jag skref därnäst »Roinilan talossa» (I Roinila gård), ett idylliskt sommarstycke med ängar och råmande kor, kärlek, förvecklingar och till slut bröllop. Stycket uppfördes 1883 och mottogs mycket vänligt både af publik och kritik. Det var ingen som hälst tendens i något af dessa stycken. I det hänseendet hade icke ens den mest nogräknade något att anmärka. Dock jo, det fans ju nog några hedervärda fruar, som förfärades öfver det oerhörda lättsinnet hos en mor, en enka med sju barn, som midt under sina allvarliga lifsförhållanden kunde sätta sig ner och skrifva teaterstycken. Och likaledes hade några af de mest vaksamma prästerna allaredan i »Murtovarkaus» spårat betänkliga tecken till osedliga och kristendomsfiendtliga tendenser, hvarom de då också utgöto sig i några provinsblad.

      Vid denna tid läste jag Georg Brandes' »Hovedstrømninger» samt arbeten af Taine, Herbert Spencer, Stuart Mill och Buckle. Och jag kände mig omsider frigjord från de dogmer och fördomar, som hade hållit min själ bunden och belastat mitt samvete med alt möjligt djäfvulstyg. Jag greps på nytt af reformifver och skref »Työmiehen vaimo» (»Arbetarens hustru»), hvari jag skarpt angrep all lagarnas orättfärdighet mot kvinnorna, de orimliga religiösa begreppen, männens dryckenskapslast och lättsinne, kvinnornas dumhet, ytlighet och fördomsfullhet, kort sagdt, alt ondt och vrångt jag visste i världen, – och den tiden kunde jag nästan icke uppdaga något godt i den. Där är en bitter satir i stycket, men det innehåller ingen djupare psykologi och är ej häller i något hänseende konstnärligt moget. Icke desto mindre gjorde det ett mäktigt intryck, då det uppfördes 1885, och höjdes af några till skyarna, medan andra utgöto sin vredes skålar öfver det. Man skonade mig icke; det haglade med beskyllningar och skymford. Jag framstäldes som ateist, – föräldrar förbjödo sina barn att gå i mitt hus, jag miste en hel hop af mina vänner, och det kräfdes öfverhufvud ett visst moraliskt mod hos dem som blefvo kvar att våga kännas vid mig. Men det var naturligtvis icke blott på grund af »Arbetarens hustru». Jag hade skrifvit artiklar i samma anda, naturalistiska noveller och därtill förvillat ungdomen genom att läsa upp för den ur Brandes' Hovedstrømninger. Det fans uppenbart icke en värre människa i landet den tiden än undertecknad. Fromma människor uppdiktade och utbredde de orimligaste historier, i tron att de därmed gjorde Gud en välbehaglig gärning, – man beklagade mina stackars barn, som hade ett slikt vidunder till mor, o. s. v. Och själffallet utöfvade alt detta en återvärkan på mig.

      Det själstillstånd, hvarur »Arbetarens hustru» hade framgått, var en känsla af lifslust, mod och kraft, hvilket alt dock kanske dolde en sjuklig upphetsning af nervsystemet. Så skedde ett omslag. Hjärnans öfveransträngning, de många våldsamma angreppen på mig och smärtan öfver att mista mina vänner värkade en hög grad af nedstämdhet. Jag måste nu på nytt bära ett oafbrutet själslidande, en känsla af lamhet i hjärnan, som lät mig frukta det värsta. Jag greps af en obeskriflig bitterhet mot mitt land och tänkte starkt på att utvandra.

      Men tanken på en mission lefde fortsättningsvis i mig. Jag ville kämpa till det sista för de undertrykta och förorättade. Och så skref jag »Kovan onnen lapsia» (»Olyckans barn»,) en skildring af proletariatets elände, slutande med förtviflan, brott och fängelse. Detta stycke uppfördes blott en enda gång 1888, då det också utkom i tryck. Dess vidare uppförande blef förbjudet, det ansågs för revolutionärt, uppviglande. Därtill kom någonting för mig oväntadt: det tillintetgjordes också af kritiken, icke blott den konservativa, utan också, på få undantag när, af den frisinnade kritiken.

      Jag hade altså på ett bedröfligt sätt fått afsked från teatern; min författarevärksamhet ansågs numera knapt på något håll värd någon uppmuntran. För visso fick jag den tiden besanna Renans ord: »Mycket stark och mycket klok må den vara, som af plikt, äregirighet eller ett omildt öde kallas att blanda sig i den stackars mänsklighetens angelägenheter.»

      Jag fann nu för godt att hvila mig på mina lagrar en tid – till stor fördel för mitt hem och mina nerver. Det följande året miste jag genom döden två af mina bästa vänner och en högt älskad, fullvuxen dotter. Och nu kände jag mig som förd fram ända till evighetens portar, jag fick en friare, klarare blick på lifvet. Hugg och slag träffade mig icke mera, och icke kände jag mig häller längre kallad att utdela några själf. Jag gick ut ur kampen och blef endast en åskådare. Men därtill kommo de tryckande politiska förhållandena, som läto befara en mörk framtid för vårt folk. Den sista resten af bitterhet försvann, arbetslusten vaknade igen, och jag hade häller icke mera den ringaste lust att lämna mitt fädernesland. Jag skref därnäst »Papin perhe» (»Prästens familj»), en objektivt hållen skildring af söndringen mellan det gamla och det unga släktet. Detta stycke har uppförts i år på finska teatern ett halft dussin gånger förutom i provinserna. Det mottogs med välvilja af kritiken.

      Egentligen är jag icke till freds med någonting af hvad jag hittils skrifvit, men hoppas härefter kunna skapa någonting bättre, eftersom jag ju ännu har tretton år igen till mitt sextionde år, d. v. s. den ålder, då alla författare borde »slås i hjäl», som det heter.

      Jag kan icke med bestämdhet säga huru ofta mina första stycken äro uppförda, men hvarje år har ett eller annat af dem uppförts i hufvudstaden eller i provinserna, likasom de också ofta anlitas vid sällskapsspektakel. »Arbetarens hustru» uppfördes ett halft dussin gånger på Nya teatern i Stockholm 1886.

      Det är för mig likaså svårt att afgöra från hvem af mina föräldrar jag har ärft mina literära intressen. Men jag förmodar att likasom jag har mina anletsdrag och hufvudets form från min far, men ansiktsfärgen från min mor, så äro också mina själsegenskaper arf från bägge, – känslolifvet arf från min mor, förståndslifvet från min far.

      Jag ser att jag blifvit mycket vidlyftig. I stället för de korta upplysningar som Ni egentligen bad om, har jag berättat Er en lång historie. Jag förstår det icke riktigt, men jag fick plötsligt lust att för en gångs skull kasta en blick tillbaka öfver hänfarna dagar. Använd däraf hvad Ni har bruk för och förlåt, om jag har tröttat Er för mycket.

Med utmärkt högaktningMinna Canth

      BARNFLICKAN

      – Stig upp, Emmi, hör du inte att frun ringer! Emmi! Voj, voj, den flickan, hvad hon sofver tungt. Emmi! Emmi!

      Slutligen fick Silja litet lif i henne. Emmi satte sig upp, mumlade något och gnuggade sig i ögonen. Men förfärligt sömnig var hon.

      – Hvad är klockan?

      – Öfver fyra.

      Öfver fyra? – Tre timmar hade hon sofvit; först klockan half två hade hon fått kärlen torkade, ty föregående afton hade det, likasom så ofta förut, varit främmande, och därförinnan hade hon i tvänne nätter fått vaka för Lillis skull, då frun varit på bröllop och barnet ej velat nöjas med sockertotten. Var det underligt om hon var sömnig?

      Hon var bara tretton år. Och hennes fötter värkte alltid om morgnarna, så att hon knapt kunde stiga på dem. Silja, som sof i samma säng, sade att det var emedan hon växte. De borde koppas, menade Silja, men Emmi fruktade att det skulle göra ondt. De voro ju nog så magra redan, skulle det ännu tagas blod ifrån dem? Medan hon sof värkte de aldrig, men såsnart hon vaknade, började det igen. Fick hon sedan somna, upphörde värken strax.

      Äfven nu, där hon satt i sängen, värkte det i dem från knäna och ända ned till hälen. Och hufvudet var så tungt, så tungt, att hon omöjligt orkade lyfta upp det. Skulle hon någonsin i världen bli så lycklig, att hon en enda morgon finge sofva tillräckligt?

      Emmi gned sina fötter. Hufvudet tyngde nedåt, så att hakan vidrörde bröstet, och ögonen slötos. Händerna hängde orörliga, hon andades djupt och långsamt. Efter en liten stund föll hon tillbaka mot kudden.

      Det ringde ånyo. Silja skuffade henne med armbågen i sidan.

      – Det är

Скачать книгу