LITMIR.BIZ

Скачать книгу

framkalla modet att börja prata.

      “Vem är du?” frågade hon, med en röst som inte var högre än en viskning. “Varför har du kommit till mig? Vad vill du ha av mig?”

      Theos sänkte sitt huvud, morrade, och lutade sig framåt, så nära att hans stora nos nästan nuddade hennes bröst. Hans ögon, så stora, glödande gula, verkade kolla rakt igenom henne. Hon stirrade in i dem, nästan lika stora som henne, och hon kände sig vilsen i en annan värld, i en annan tid.

      Kyra väntade på svaret. Hon väntade på att hon skulle fyllas med hans tankar, som det en gång var.

      Hon väntade och väntade, och var chockad när hon märkte att där var helt tomt. Inget kom till henne. Hade Theos blivit stum? Hade hon förlorat sin kontakt till honom?

      Kyra stirrade tillbaka och undrade, denna draken är mer än ett mysterium än tidigare. Plötsligt sänkte han sin rygg, som ett tecken att hon ska rida honom. Hennes hjärta slog snabbare när hon föreställde sig flyga genom skyarna på hans rygg.

      Kyra gick sakta fram till hans sida, sträckte sig, och tog tag i hans fjäll, hård och grov, och förberedde sig att ta tag i hans nacke och dra sig upp.

      Men precis när hon hade rört honom, vred han sig bort från henne, och fick henne att förlora sitt grepp. Hon snubblade och han började flaxa sina vingar och i en snabb rörelse, lyfta han, så snabbt att hennes handflator skrapades mot hans fjäll, som sandpapper.

      Kyra stod stilla, stum och chockad – men mest av allt, förkrossad. Hon kollade hjälplöst på när den kolossala varelsen flög genom luften, skrikande, och flög högre och högre. Så snabbt som han hade kommit, var Theos försvunnen i molnen igen, med inget annat än tystnad efter sig.

      Kyra stod där, helt urholkad, mer ensam än någonsin. Och när de sista skriken försvann, visste hon, hon bara visste, att Theos var borta för gott.

      KAPITEL TVÅ

      Alec sprang genom skogen i nattens mörker, med Marco vid sin sida, snubblande över rötter som låg gömda i snön och undrande ifall de kommer kunna ta sig därifrån levande. Hans hjärta slog i hans bröst när han sprang för sitt liv, kippande efter andan, han ville stanna men behövde hålla samma takt som Marco. Han kollade bakom sin axel för den hundrade gången och såg glöden från Flammorna bli svagare desto djupare in i skogen de kom. Han passerade ett stycke av täta träd, och snart var glöden helt borta, de försvann i nästan komplett mörker.

      Alec vände och vred, grenarna sträckte sig och slet i hans armar. Han försökte se in i mörkret framför honom, och försökte se en väg han kunde ta, försökte att inte lyssna på alla exotiska ljuden runt om honom. Han hade blivit ordentligt varnad om dessa skogarna, där inga som hade flytt överlevde, och han hade en sjunkande känsla desto djupare in de gick. Han kände farorna, onda varelser som lurar överallt, skogen var så tät så det var svårt att hitta och man fastnade desto fler steg man tog. Han började undra om det inte var bättra att stanna med Flammorna.

      “Denna vägen!” väste en röst.

      Marco tog tag i hans axel medans han svängde höger, mellan två gigantiska träd, och duckade under de knotiga trädgrenarna. Alec följde efter, halkande i snön, och såg hur dimman i den täta skogen började att klarnas upp, månljuset sken igenom och visade deras väg.

      De båda stannade, böjde sig ner, med händerna på höfterna, och kippade efter andan. De utbytte en snabb blick, och Alec kollade bakom sin axel igen mot skogen. Han andades tungt, hans lungor värkte från kylan, hans revben gjorde ont, och han undrade.

      “Varför följer de inte efter oss?” frågade Alec.

      Marco skakade på sina axlar.

      “Kanske visste de att skogen skulle göra jobbet åt dem.”

      Alec lyssnade efter ljudet av Pandesians soldater, väntade sig att de skulle jaga efter dem – men där kom inga. Istället, trodde Alec att han hörde ett annat ljud – typ som ett lågt, argt morrande.

      “Hörde du det där?” frågade Alec, samtidigt som håret i nacken reste sig.

      Marco skakade på huvudet.

      Alec stod där, och väntade, undrade om hans hjärna spelade honom ett spel. Sedan, hörde han det igen. Det var ett avlägset ljud, ett svagt brummande, det lät hotfullt, olikt något annat som Alec någonsin hade hört. Medans han lyssnade, började ljudet att låta högre, som om det kom närmre.

      Marco kollade nu på han med oro.

      “Det var därför de inte följde efter,” sa Marco, med en skakig röst.

      Alec var förvirrad.

      “Vad menar du?” frågade han.

      “Wilvox,” svarade han, med ögon fyllda av rädsla. “De har släppt dem för att jaga oss.”

      Ordet Wilvox skapade terror inuti Alec; han hade hört talas om de som barn, och han visste att ryktet sa att de bodde i Törnarnas skog, men han hade alltid antagit att det var en legend. Myten säger att de var de dödligaste varelserna av alla nattens djur – som gjord för mardrömmar.

      Brummandets ljud ökade, och det lät som om det var flera stycken.

      “SPRING!” skrek Marco.

      Marco vände och Alec också när de två rusade tillbaka in i skogen igen. Adrenalinet pumpade in i ådrorna när Alec sprang, och han hörde sitt eget hjärtslag i bröstet, ljudet av snön och isen som krossades under hans kängor dränkte allt annat ljud. Snart, dock, hörde han ljudet av varelserna som närmade sig, och han visste att de var jagade av bestar som de inte kunde springa ifrån.

      Alec snubblade över en rött och föll rätt in i et träd; han skrek av smärta, tappade luften, och sen fortsatte han att springa. Han sökte i skogen efter någonstans att fly, och insåg att de hade ont om tid – men där fanns ingenstans att ta vägen.

      Medans han sprang blev det brummande ljudet ännu högre, Alec kollade över sin axel igen – och han önskade genast att han inte hade det. I full fart mot dem sprang fyra av de mest vildsinta varelser han någonsin sentt. Vargliknande, men Wilvoxarna var dubbelt så stora, med smala vassa horn som stack upp på baksidan av huvudet, och ett stort, rött öga mellan hornen. Deras tassar var lika stora som en björns, med långa, vassa klor, och deras pälsar var som polerade och svarta som natten.

      När han såg varelserna på så nära håll, så visste Alec att han var en död man.

      Alec rusade fram med sina sista krafter, han svettades om sina handflator trots kylan, hans andedräkt frös i kylan före honom. Wilvoxarna var knappast fem meter bort och han visste från deras desperata blick, från dräglet som hängde från deras munnar, att de kommer slita honom i bitar. Han såg ingen mening med att fly. Han kollade på Marco, hoppades på någon slags plan – men Marco hade samma förtvivlan i sin blick. Han hade tydligen inte heller någon idé.

      Alec stängde sina ögon och gjorde något han aldrig gjort förut: han bad en bön. Han såg sitt liv passera i revy framför hans ögon, på något sätt förändrade det honom, fick honom att inse hur mycket han värdesatte sitt liv, och det gjorde honom mer desperat än vad han någonsin varit för att få behålla det.

      Snälla Gud, ta mig ut ur detta. Efter vad jag gjorde för min bror, låt mig inte dö här. Inte på detta stället, och inte av dessa varelserna. Jag gör vad som helst.

      Alec öppnade sina ögon, kollade framför sig, och precis när han gjorde det, såg han ett träd som skiljde sig svagt från alla andra. Dess grenar var mer krokiga, och hände närmare marken, precis lagom högt så att kan kunde få tag i en gren om han hoppade. Han hade ingen idé om Wilvoxarna kunde klättra, men han hade inget annat val.

      “Den grenen!” skrek Alec till Marco, samtidigt som han pekade.

      De sprang mot trädet tillsammans, och Wilvoxarna närmade sig, med någon meter kvar, utan paus, hoppade de och tog tag i grenen, och drog upp sig själva.

      Alecs

Скачать книгу