LITMIR.BIZ

      KAPITEL ETT

      Oskyldiga.

      Så skildrade skilsmässopapperna dem båda i frågan om skilsmässomotivering, skrivet i svart bläck och fet text som stod ut från det vita pappret.

      Oskyldiga.

      Lacey suckade med blicken fäst vid dokumenten. Den till synes harmlösa mappen hade precis levererats till hennes dörr av en finnig tonåring med en nonchalant attityd som om det inte var mer än en pizzabeställning. Och trots att Lacey omedelbart hade vetat varför hon fick brev, kände hon ingenting nu. Det var först efter att hon slängde sig på vardagsrumssoffan – där cappuccinon hon hade övergett vid ljudet av dörrklockan stod på bordet och puttrade ur sig små rökspiraler – och lät dokumenten glida ur mappen, som det slog henne.

      Skilsmässopapper.

      Skilsmässa.

      Hennes reaktion hade varit att skrika och kasta dem på marken som någon med araknofobi som precis fått en tarantella hemskickad.

      Och där låg de nu, utspridda över den moderna och oerhört dyra mattan hon hade fått av sin chef, Saskia, på inredningsfirman där hon jobbade. Orden David Doyle vs Lacey Doyle stirrade upp på henne. Från den textmassa som mest liknade nonsens började ord att ta form framför hennes ögon: äktenskapsupplösning, oförsonliga olikheter, ömsesidig överenskommelse…

      Hon plockade famlande upp papperna.

      Det var förstås ingen överraskning. David hade avslutat deras fjortonåriga äktenskap med att skrika, ”Min advokat kommer höra av sig!” trots allt. Men det hade ändå inte förberett Lacey på det känslomässiga nedfallet som följde att ha de fysiska dokumenten i händerna. Att känna deras tyngt, deras konkreta form och se den där hemska, feta, svarta texten som hävdade att ingen av parterna stod till svars för upplösningen.

      Det var så New York skötte det – oskuldsfulla skilsmässor är mindre röriga, inte sant? – men att kalla dem båda oskyldiga var att ta i, i alla fall enligt Lacey. Skulden låg enligt David på henne. Trettionio år och inga barn. Inte det minsta lilla kli i fingrarna efter att få häcka. Inga hormonvågor vid åsynen av deras bekantas nyfödda – och det hade varit många; de materialiserades i en oändlig ström av söta små mjuka saker som inte alls fick någonting att vakna inuti henne.

      ”Du är en tickande klocka,” hade David förklarat över ett glas merlotvin en kväll.

      Vad

Скачать книгу