Om hon såg - Блейк Пирс

Скачать книгу

ringa överhuvudtaget med tanke på hur hennes dag såg ut?

      Hon var på väg tillbaka till sitt hus som låg ungefär tre kvarter från stället där hon hade pratat med Allen på telefon. Plötsligt fick hon fick syn på en liten flicka i en My little pony-tröja. Hon kom gåendes hand i hand med sin mamma och var bara några meter framför henne, gåendes i samma riktning. Hon var fem eller sex år gammal och hade håret i en hästsvans som bara en mamma hade kunnat bry sig om att fixa till. Hon hade blåa ögon och en spetsig liten näsa som påminde om en älvas. Det var just den likheten som fick det att knyta sig av förtvivlan i bröstet på Kate.

      Kate fick upp en bild i tankarna. Bilden var av en liten flicka som såg identisk ut med den hon nu såg framför sig på gatan, men flickan i hennes tankar var smutsig i ansiktet och grät. Blåljuset från polisbilar blinkade bakom henne.

      Bilden var så stark att Kate var tvungen att sluta promenera. Hon slet blicken från flickan för att inte framstå som läskig eller konstig. Hon hängde kvar vid bilden i huvudet och ansträngde sig för att hitta minnet som var kopplat till den. Minnet kom långsamt tillbaka till henne och det vecklade sakta ut sig som om hon läste utredningsrapporten.

      Femårig flicka, hittad tre dagar efter en anmälan om hennes försvinnande. Undangömd i en fiskebod i Arkansas bredvid föräldrarnas döda kroppar. Föräldrarna var de femte och sjätte offren för en seriemördare som terroriserat Arkansas – en seriemördare som Kate till slut hade satt stopp för, men inte förrän nio människor hade mördats.

       Kate insåg att hon plötsligt stod frusen som en staty mitt på gatan men hon verkade inte kunna röra sig. Brottsutredningen hade hemsökt henne sedan ett tag tillbaka. Så många återvändsgränder, så många felaktiga ledtrådar. Hon hade gått runt i cirklar och hade varit oförmögen att hitta mördaren medan han hade fortsatt att producera fler och fler offer. Gud visste vad han hade planerat att göra med den lilla flickan.

      Men du räddade henne, sa hon till sig själv. Du räddade henne till sist.

       Kate började sakta gå igen. Det var inte första gången som ett slumpmässigt minne från hennes förflutna hade fått henne att sväva iväg i tankarna. Ibland kom minnena lite lugnare, i och för sig ifrån ingenstans, men det fanns andra tillfällen då minnena slog till hårt och snabbt, som en flashback orsakad av posttraumatisk stress.

      Minnet av flickan i Arkansas låg någonstans mittemellan och det var Kate väldigt tacksam för. Det fallet hade nästan fått Kate att sluta som FBI-agent, 2009. Det hade varit förkrossande och det hade varit tillräckligt för att Kate skulle be om två veckors tjänstledigt. Men där gick hon nu hemåt, bärandes presenter till sitt barnbarn, och plötsligt kändes det som om hon hade rest tillbaka i tiden för en kort sekund.

      Det hade gått nästan tio år sedan hon hade räddat den där flickan. Kate undrade var hon befann sig; om hon hade kommit över traumat än.

      “Ursäkta?”

      Kate blinkade och hoppade till av ljudet av en främmande röst framför henne. En tonårspojke stod framför henne. Han såg orolig ut, som om han inte riktigt visste om han borde stå kvar eller fly.

      “Är du okej?” frågade han. “Du ser typ… sjuk ut. Som om du håller på att svimma eller något.”

      “Nej", sa Kate. “Det är lugnt. Tack.”

      “Killen nickade och avlägsnade sig. Kate fortsatte gå. Hon hade blivit uppdragen ur nåt hål från det förflutna som hon antog inte riktig hade slutit sig än. Medan hon närmade sig huset började hon undra precis hur många hål från hennes förflutna som hade lämnats öppna. Och om spökena från hennes förflutna skulle fortsätta att hemsöka henne tills även hon förvandlades till ett spöke.

      KAPITEL TVÅ

      Kate ägnade den följande timmen åt att städa huset, trots att hon redan hade städat innan hon åkte och handlade. Hon kände sig illa till mods över att hon var så nervös över att Michelle skulle komma och hälsa på. Michelle hade bott i det här huset under tiden hon gick i high school och när hon kom på besök (vilket inte var tillräckligt ofta om man frågade Kate) kände Kate inte alls samma stress över att allt måste vara fläckfritt. Så varför var hon så orolig över hur det skulle framstå för en tvåmånaders bebis?

      Det kanske är något sorts bobyggande som mormödrar håller på med, tänkte hon medan hon skrubbade handfatet på gästtoaletten. Hon var helt medveten om att hennes barnbarn aldrig ens skulle se den här toaletten, och än mindre använda den.

      Medan hon sköljde ur handfatet ringde telefonen. Hon fylldes av en iver som hon inte var riktigt redo för. Hon bar ett brett leende när hon öppnade ytterdörren. Melissa stod på andra sidan och bar på Michelle i ett bilbarnstol. Den lilla bebisen sov tungt med en tjock filt instoppad under benen.

      “Hej, mamma", sa Melissa medan hon steg in i huset. Hon tittade sig hastigt runt och himlade med ögonen. “Hur mycket har du städat idag egentligen?”

      “Ingen kommentar", sa Kate och gav sin dotter en kram.

      Melissa satte försiktigt ner bilstolen på golvet och tog långsamt av Michelle bältet. Hon tog upp henne och gav henne varsamt till Kate. Det hade gått en hel vecka sedan Kate hade besökt Melissa och Terry, men när hon tog Michelle i sin famn kändes det som mycket längre.

      “Vad har du och Terry planerat ikväll?” frågade Kate.

      “Inget speciellt direkt", sa Melissa. “Och det är det som är det fina. Vi ska gå ut och äta middag och ta några drinkar och kanske dansa lite. Men vi har ändrat oss om att be dig att passa henne över natten. Vi insåg att vi inte riktigt är redo för det än. Vi skulle behöva en hel natts sömn men vi kan inte vara ifrån henne så länge.”

      “Jaha, jag tror jag förstår vad du menar", sa Kate. “Gå ni ut och ha det så kul ikväll.”

      “Melissa hängde av sig påsen med blöjor från axeln och ställde den bredvid bilstolen. “Allt du behöver finns här i. Hon kommer vilja äta igen om en timme och hon kommer försöka hålla sig vaken. Terry tycker att det är gulligt men jag tycker att det är djävulens verk. Om hon blir gasig finns det droppar i bakfickan och…

      “Lissa, vi klarar oss. Jag har uppfostrat ett barn själv, vet du. Hon blev en ganska fin person till slut också.

      Melissa log och överraskade Kate med att ge henne en puss på kinden. “Tack, mamma. Jag hämtar henne runt elva någon gång. Är det för sent?”

      “Nej då, det blir perfekt.”

      Melissa gav sin bebis en sista blick. Det var en blick som fick Kates hjärta att fyllas av kärlek. Hon kunde minnas känslan av att vara mamma och känna kärleken bubbla upp inuti sig. Det var en kärlek som betydde att man skulle göra vad som helst för att försäkra sig om att den lilla människan man hade skapat skulle vara trygg.

      “Ring om du behöver något", sa Melissa, även om hon fortfarande tittade på Michelle och inte på Kate.

      “Det gör jag. Gå nu. Ha så kul.”

      Till slut vände sig Melissa om och gick mot dörren. När hon stängde dörren vaknade lilla Michelle i Kates armar. Hon gav sin mormor ett sömnigt litet leende och gav ifrån sig en jätteliten gäspning.

      “Så, vad gör vi nu?” frågade Kate.

      Frågan var lekfullt riktad mot Michelle men hon anade en tyngd bakom den som fick henne att undra om det inte var en retorisk fråga riktad till sig själv. Hennes dotter var vuxen nu och hade en egen dotter. Och här var hon, nästan femtiosex, och med sitt första barnbarn i sin famn. Så… vad gör vi nu?

      Hon tänkte på den där starka drivkraften att återvända till jobbet till vilket pris som helst och för kanske första gången kändes det futtigt.

      Den

Скачать книгу